Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Magnus Eriksson och Valdemar Atterdag - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därifrån fullfölja kriget, och snart ankom Albrekts son Erik dit och tog ledningen.
Han bortrycktes väl 1397 af pesten, men det medförde ingen förändring i, sjöröfveriet;
Margaretas höfvitsman Sven Sture hade gjort gemensam sak med hertig Erik och
andra vitaliebröder, och då den preussiske högmästaren Konrad von Jungingen
misstänkte Margareta för att spela under täcke med sjöröfvarne, beslöt han att sätta
sig i besittning af ön, hvilket också lyckades i april 1398. Vitaliebröderna hade då
också fått ett tillhåll i Finland, där Bo Jonssons son Knut Bosson 1395 kommit i
besittning af Åbo slott och anslutit sig till Mecklenburgarne. Efter Gottlands eröfring
drogo sjöröfvarne till Bottniska vikens kuster, där de snart bemäktigade sig slotten.
Liksom Margareta 1385 fått sina underhandlingar med hanseaterna underlättade
genom att hon då kunde erbjuda sin kraftiga hjälp till sjöröfveriets utrotande,
så också nu. Hanseaterna öfverlemnade Stockholm till Margareta i september 1398
och fingo sina privilegier bekräftade. Till och med Wismar och Rostock kommo
följande år i besittning af sina gamla handelsfriheter, sedan de sista röfvarborgarne
i Norrland och Finland blifvit uppgifna. Därmed var kampen om Nordens kronor
afslutad, sedan den fortgått nästan oafbrutet i mer än tio år och med längre och
kortare afbrott i omkring fyratio.
6. Den skandinaviska unionen.
Under tiden hade Margareta ordnat för sin fosterson i Nordens land och börjat
inviga honom i sin regeringskonst. I Norge blef han redan 1389 hyllad på Öreting
som Norges arfkonung, i Danmark fick Margareta honom hyllad af rådet och lands-
tingen 1395-1396, i Sverige slutligen erkändes han på ett möte i Skara på sommaren
sistnämnda år och blef kort därefter hyllad vid Mora. H varken i Danmark eller
Sverige afgaf han någon konungaförsäkran. Några år därefter förklarades han myndig,
men det fick ringa betydelse, så länge Margareta lefde.
Då rikena efter Lindholmsfördraget utsattes för ödeläggande härjningar af vitalie-
bröderna, lyckades Margareta att ungefär samtidigt i Danmark och Sverige draga ut
konsekvenserna af tidigare medgifvanden och genomföra en omfattande reduktion.
För Danmarks del stadgade en förordning af år 1396, att allt det gods, som kommit
från kronan sedan Valdemars bortresa 1368, skulle återgå till sin förra natur, och i
Sverige bestämdes på en herredag i Nyköping samma år detsamma om svenskt
krono- eller skattegods, som kommit under frälset sedan 1363. Var det förvärfvadt
af konungens fogdar eller länsmän, skulle det återgå utan ersättning, andra åter
skulle återfå hvad de för godset i fråga betalt. Reduktionen var afsedd att i Sverige
genomföras på ett hälft år, men räckte Margaretas regering ut.
I sitt förhållande till kyrkan följde Margareta såsom i öfriga stycken sin faders
politik och åtminstone skenbart med ännu större framgång. Peder Lodehat blef
från Växiö flyttad till Aarhus och Roskilde och var en af hennes mest inflytelserika
rådgifvare och i ekonomiska saker hennes hjälpare och förläggare. I Sverige möttes
hennes inblandning i biskopsvalen af en kraftig opposition, och hon lofvade som
vanligt i dylika fall bättring, men besatte kort därefter ärkestolen i Uppsala med
en ledamot af sitt danska kansli, en frände till nyssnämnde Peder Lodehat, Johannes
Jerechini eller Gerekesson, som längre fram under Eriks tid blef afsatt för osedlighet
och andra förbrytelser.
Men Margareta ville icke blott hafva sina vänner och redskap på Nordens biskops-
stolar, utan gjorde äfven storartade ansträngningar för att för sig skapa en fördel-
aktig opinion bland prästerskapet och klosterfolket. Hon gjorde stora donationer i
gods, kärl, skrudar eller penningar till alla Danmarks biskopsstolar och till en mängd
andra kyrkor och till klostren, och äfven i Sverige flödade hennes frikostighet öfver
kyrkor och kloster. Redan under sitt första regeringsår fick hon fullmakt af rådet
att anslå 10,000 mark silfver till lindrande af kyrkans nöd efter kriget och till
vederlag för alla oförrätter, som då öfvergått präster och munkar. I Nyköping gafs
sju år därefter en ny donation. Få regenter torde hafva byggt så många altare, stiftat
så många mässor och bekostat eller låtit anordna så många pilgrimsfärder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
