- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
587

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN SKANDINAVISKA UNIONEN. 587
Hemma i Sverige sammanträdde rådet endast vid utomordentliga tillfällen. Det
skedde särskildt under det första året af konungens regering efter Margaretas död,
då det gällde att trygga hans tron mot det växande missnöjet i Sverige öfver
reduktionen och fogdarnes godtyckliga våldsregemente, och sedermera under Eriks
resa till kejsaren och Jerusalem samt det följande kriget mot hanseaterna, då
det gällde att genom rådet förmå den svenska allmogen att utrusta leding och göra
andra offer för kriget. Det var då drottning Filippa, som uppträdde som konung-
ens ombud.
Redan månaden före Margaretas död klagade en synod i Arboga i så hotande
ordalag öfver reduktionen och fogdarne, att Erik fann nödigt att vidtaga en för-
ändring. På rådets tillstyrkan ändrades räfstetinget därhän, att biskoparne blefvo
konungens ombud hvar och en i sitt stift i stället för fogdarne och tvenne kapi-
telledamöter sattes som bisittare i rätten, som för öfrigt bestod af lagmannen och sex
frälsemän samt dömde med nämnd. Lagtingen aflystes. Dessa räfsteting skulle
hållas tvenne gånger om året men upphörde med 1414, förmodligen emedan kronan
redan vunnit allt hvad den skäligen kunde hoppas af reduktionen och domarne nu
började gå kronan emot.
Sverige kom framgent under Eriks regering att styras som förut af främmande
fogdar, med få undantag danskar och tyskar, af hvilka flere voro gamla sjöröfvare
eller söner till sjöröfvare. Icke ens domstolarne höllos fria för främlingar. I Norge,
där fögderierna under Margaretas tid till större delen innehades af norrmän, utbredde
sig också alltmer under Erik det främmande regementet, i synnerhet i- sunnan-
fjällska Norge. För att trygga denna ordning äfven efter sin död och bereda väg
för arfriket inom den pommerska hertigsläkten företog Erik 1420 en omläggning af
drottning Filippas lifgeding, så att det samlades i Sverige och kom att omfatta i det
närmaste hela Svealand. I Norge, som ju var ett erkändt arfrike, kunde Erik anse
sin kusin Bogislaws arfsföljd säker, i Danmark ställde han slottslofven på honom
jämte sig själf och intog i frälsebrefven en trohetsförpliktelse mot alla dem, »som
förde gripen», d. v. s. det pommerska furstehuset. I Sverige hade han allt skäl att
frukta, att valriket skulle gå igen efter hans död, och upptog därför genom nämnda
anordning Magnus Erikssons planer med Blanches lifgeding och Margaretas tanke
med det stora undantag, som hon förbehöll sig själf i Sverige. Lifgedinget kom
också framledes, så länge unionen räckte, att i urtionskonungarnes händer tjena som
en sprängkil i Sveriges rike. Men Filippas lifgeding fick ingen sådan betydelse, enär
hon dog redan 1430 vid ett af sina besök i Vadstena kloster.
Äfven i sitt förhållande till kyrkan var Erik sin fostermoders trogne lärjunge,
iakttog andäktigt de yttre formerna, besökte flere gånger Vadstena, vallfärdade till
Jerusalem, byggde kloster och stiftade kanonikat och själamässor, i synnerhet för
Filippa, för hvilken han lät med stora ekonomiska offer inrätta en evig psaltar-
läsning i Vadstena, Kalmar, Lund, Trondhjem m. fl. ställen. Han lät fullborda
Margaretas brigittinkloster i Maribo, där han ock anlade en köpstad, och upprättade
ett kartusianerkloster i Mariager, som dock snart öfvergick till Brigittinorden.
Han införde äfven karmeliterna i Danmark genom flere nya kloster, lät ock uppbygga
nya franciskanerkloster och omhuldade de gamla. Genom privata underhandlingar
med domkapitlen och i sista hand genom mäkling ined påfvarne sökte han skaffa
sig inflytande på biskopsstolarnes besättande. Väsentligen genom sina danska biskopar
i Norge höll han detta rike i sin hand, i Danmark intog den från kyrkomötet i
Konstanz bekante Peder Lykke under större delen af hans regering en liknande
ställning som Peder Lodehat under Margareta, och under striden om Söderjutland
var biskopen i Slesvig länge hans mest nitiske och nyttige medhjälpare. I Sverige
hade redan Margaretas olycksaliga ingripande i biskopsvalen framkallat en kraftig
opposition, som växte allt starkare genom de oerhörda skandaler, som Johannes
Gerekesson förorsakade under Eriks tid. Sedan Erik efter den ofvan omtalade
processen inför rådsmötet i Köpenhamn i en skrifvelse till påfven själf angifvit
Johannes för »mened, äktenskapsbrott, blodskam och en mängd andra förskräckliga
förbrytelser», tog han sin ärkekiskop med sig till Jerusalem och ansåg honom sedan
mogen för en ny biskopsstol, denna gång på Island (1426), dit Johannes anlände

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0615.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free