Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
1430. Inom några år hade biskopens krigarfölje, som lär hafva kommenderats af hans
egen son, genom sina ogärningar framkallat ett ordentligt uppror, som slutade med
att biskopens följe blef nedhugget och han själf dränkt.
Sedan Johannes genom en förlikning, som gaf honom pension, blifvit aflägsnad
från sitt ärkebiskopsämbete i Sverige, lyckades Erik genom underhandlingar med
kapitlet få sin kandidat, en Vadstenabroder, uppsatt på förslaget och äfven utnämnd.
Men då denna efter tio år afled och Erik uppfordrade kapitlet att uppsätta biskop
Tomas i Strängnäs på förslaget, hade kapitlet redan i största hast företagit valet och
utsett sin egen domprost, magister Olof Larsson, som genast ilade till Rom för att
få påfvens bekräftelse (1432). Det är tydligt, att kapitlet på förhand hade kännedom
om att konungen skulle föreslå biskop Tomas, och att det häri såg en manöver af
samma art som vid ett föregående val, då den blifvande Strängnäsbiskopen Andreas’
afsägelse beredde väg för Johannes Gerekesson. Förmodligen hade kunskapen härom
blifvit kapitlet meddelad af biskop Tomas själf. Ur detta val utspann sig emellertid
en långvarig strid mellan konungen å ena sidan och Uppsala domkapitel med de
svenska biskoparne å den andra, hvilken bredde sig allt vidare och slutligen
kostade Erik alla hans kronor. Den utkämpades först inför påfven i Rom och sedan
för kyrkomötet i Basel, som vid denna tid var sysselsatt med kyrkans reformation
och sökte återställa de kanoniska valen med uteslutande af både påfliga provisioner
och världsliga furstars inblandning, som voro inbördes på det närmaste förbundna.
Både påfven och kyrkomötet ställde sig afgjordt på domkapitlets sida mot Erik,
men att Olof i mars 1435 vid sin återkomst till Sverige kunde taga sitt ärkebiskops-
säte i besittning, berodde i första rummet därpå, att Erik då förlorat all regerings-
myndighet i Sverige.
Under det att striden om Olofs val pågick, besatte Erik utan val två gånger
Uppsala ärkebiskopsstol först med en dansk och efter dennes plötsliga död med en
norrman, som i maj 1434 med våld sattes i besittning af sitt stift. Att det blef
den tändande gnistan till en stor folkresning, berodde på att det var blott en af
Eriks mångfaldiga oförrätter och våldsgärningar. Folkets lidanden hade varit
ofantliga men på grund af styrelsens anordning olika på olika orter efter fogdar nes
beskaffenhet och sättet för uppbörden, som dels utgick i penningar, dels i varor,
stundom skiftande i samma län, h vilket gaf anledning till prejerier vid varornas
uppskattning.
Öfver fogden på Västerås’ slott, i Dalarne och Jämtland, Jöns Eriksson, inkom
redan 1420 klagomål från jämtarne, att han tog dubbel gästning, fordrade betalning
för bete på allmänning, tillämpade förbudet mot landthandel på en landsända utan
städer, större än konungariket Danmark, och satte sig själf som domare i lagmannens
ställe. Denna gång gaf Erik allmogen rätt åtminstone i ord, men den tid kom, då
han tröttnade på klagomålen och afvisade klagande bönder med hugg och slag.
För Dalarne visade Erik liksom Margareta på grund af sitt stora penningbehof
och Dalarnes rikedom på malmer ett särskildt intresse. I denna landsända, som
då äfven omfattade Norbergs och Skinnskattebergs bergslager, funnos nämligen Sveriges
rikaste då kända järnmalmer, dess förnämsta koppargrufva och dess enda silfverberg.
Här höll han sig alltid med en tjenstvillig, dansk fogde, i Västerås’ stift sörjde han
också för att få pålitliga personliga tjenare på biskopsstolen, och han undandrog
sig att gifva järnbergsmännen någon annan bekräftelse på deras privilegier än en
allmän försäkran, att de skulle åtnjuta den rätt, som de haft i Margaretas dagar.
De voro därför i särskild grad underkastade fogdarnes godtycke och biskoparnes
prejerier och affärsspekulationer. Men här lefde ock vid bergen en stam af bergsmän,
som till en stor del ledde sitt ursprung från tyska bergsmanssläkter, ett kraftigt
folk och ömtåligt om sina fri- och rättigheter, som just därigenom satt märkliga
spår efter sig i Tysklands och Böhmens historia. Dessa tyska bergsmän, som äfven
här åtnjöto bergsmansfrälse och brukade vapensköldar af samma art som Tysklands
borgararistokrati i städerna, ingingo ofta släktskapsförbindelse med den svenska
adeln och erhöllo frälserätt som väpnare. Sådan frälserätt tillhörde Engelbrekt
Englikosson, från hvilkens arfvingar åtskilliga bondegods dömdes under skatt genom
1399 års räfst i Västmanland, utan att han dock själf eller hans arfvingar dömdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
