- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
589

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN SKANDINAVISKA UNIONEN. 589
sitt frälse förlustiga. Engelbrekt Engelbrektsson och hans broder Nils hafva därför
sannolikt deltagit i kriget om Söderjutland såsom svenska frälsemän, ehuru Engelbrekt
1432 kallas rätt och slätt »bergsman på Norberg». Det torde varit det stora krigs-
uppbådet i början af 1426, som tvang bröderna att då sälja arfvejord för sin
utrustning. I Norberg hade redan deras farfarsfar bott, där hade Engelbrekt själf
sannolikt sitt hem på gården Engelsberg eller Englikobenning, uppkallad efter far-
fadern. Engelbrekt åtog sig att till konungen framföra dalkarlarnes klagomål öfver
Jöns Eriksson och fullföljde sedan sin sak hos rådet, som efter rannsakning i
Västerås på eget bevåg afsatte fogden och därefter skyndade till Köpenhamn för att
inverka på konungen såväl i denna sak som i striden om ärkebiskopsvalet. Men
Engelbrekt afvaktade icke utgången af denna beskickning utan ryckte vid midsom-
martid 1434 mot Borganäs vid Dalälfven och därpå till Västerås, dit han kallade
allmogen och genom särskilda bref frälsemännen att möta vid risk af lif och gods.
Från början angaf han Eriks afsättning och fogdarnes fördrifvande som resningens
ändamål. Konungen hade som menedare i alla stycken förverkat sin rätt till riket,
därför borde Sverige bryta sig ut ur unionen. Detta blef från denna tid den
folkliga synpunkten. I biskoparnes relation till kyrkomötet i Basel 1435 finna vi
åter ett alternativt syfte: antingen en hederlig öfverenskommelse med konungen,
att han skulle framdeles regera efter sin konungaed, eller ock hans fördrifvande. Detta
blef prelaternas och största delens af den världsliga aristokratien program under
resten af unionstiden. Därutinnan voro således alla ense, att Sverige nu skulle
styras med och genom svenska män enligt Sveriges lag. Därför är också Margaretas
union nu dömd och kommer icke vidare på allvar tillbaka, förrän Kristiern II gjorde
ett sista förtvifladt försök att åter kalla den till lif. De sista 90 åren af unionens
historia blef för svenska folket en fostringens tid, då det lärde sig att hjälpa sig
själft. Det skedde genom att man gick tillbaka till sig själf bygd för bygd. De
gamla landens själfstyrelse och politiska lif växte upp igen, och den främsta platsen
intogs genom hundrade år af dalkarlarne, »som Engelbrekt först utförde och fostrade
till strider».
Inom några månader efter dalkarlarnes resning var Sverige befriadt. Många
slott blefvo brända eller nedbrutna af Engelbrekt och hans medhjälpare, så Borganäs,
Köpinghus, Trolleborg, Piksborg, Rumlaborg, Opensten, öresten, Edsholm, Agneholm,
Faxaholm, andra antändes af sina egna fogdar, så Staket, Gripsholm och Falkenberg
i Halland, där Engelbrekt infallit. De slott, som behöllos, lemnades åt pålitliga
anhängare af den nationella rörelsen, så Västerås åt Nils Gustafsson (Stjernbåt), som
redan före resningen innehade Korsholm i Finland, hvarifrån hans son Erik Puke
spridde rörelsen i Finland och Norrland, så Örebro åt Engelbrekts egen broder Nils.
Andra åter lemnades åt medlemmar af den kyrkliga och världsliga aristokratien för
att fästa den vid den nationella saken, så Stäkeborg till biskop Knut i Linköping och
Ringstadaholm till Nils Erengislesson. Stockholm, Nyköping och Kalmar lyckades man
icke intaga. Det förstnämnda innehades af tysken Hans Kröpelin, som vistats i Sverige
som slottshöfvitsman alltifrån Margaretas dagar och ensam bland alla främmande
fogdar åtnjöt högt anseende i alla samhällsklasser. Han uppträdde snart som medlare
mellan konungen och hans affälliga folk.
Under rörelsens början sammankallade Erik ett rådsmöte i Vadstena för att
bilägga striden, men där infann sig Engelbrekt och tvang de församlade rådsherrarne
att till Erik afsända ett uppsägelsebref.
Emellertid ankom Erik till Stockholm på hösten samma år, och nu började dessa
processer, fredsmöten och skiljedomar, som Erik så mycket älskade och omväxlande
med vapenskiften praktiserat mot holsteinarne under hela sin regering. Gentemot
Sveriges rike kom processen att fortgå långt öfver Eriks lifstid, ty den räckte medel-
tiden ut. Till en början enades man om en skiljedom i alla tvistefrågor af fyra
riksråd från hvart af de tre rikena under följande år. Men Engelbrekt och allmogen
voro icke nöjda med uppgörelsen, och däraf kom sig, att en allmän riksdag utlystes till
Arboga i jan. 1435. Där valdes Engelbrekt till rikets höfvitsman och landtvärnsman
i Uppland och särskilda höfvitsman utsagos för hvart och ett af de öfriga landskapen
att där föra befälet och akta på de slott, som ännu innehades af Eriks män. Men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0617.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free