Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
löften och försäkringar, men då danskarne äfven uteblefvo från ett nytt till mid-
sommar 1441 i Kalmar utsatt unionsmöte, slöto svenskar och norrmän ånyo ett
inbördes förbund till skydd för hvarandras frihet. Konungen, som redan på våren
lofvat att villfara de svenska fordringarne, afgaf nu verkligen en antedaterad för-
säkran att iakttaga de vid Arboga riksdag uppsatta artiklarne, och infann sig i Kal-
mar, hvarefter han hyllades vid Mora stenar och kröntes i Uppsala i september. Han
red därefter sin Eriksgata, dröjde vintern öfver i Sverige och valdes på ett möte i
Lödöse äfven till Norges konung sommaren 1442 mot villkor att iakttaga Norges lag
och laga stadgar. Därefter blef han krönt i Oslo och slutligen på nyårsdagen 1443
äfven i Danmark.
Därmed var Margaretas union uppgifven och man hade kommit tillbaka till det
svenska försvarsförbundet under gemensam konung, som grundritades i Kalmar 1397.
Men detta var genom Kristofers försäkran ytterligare utformadt till full själfständig-
het för Sveriges rike. Alla ärenden skulle afgöras med och genom ett svenskt råd
och svenska ämbetsmän, slottslofven skulle ställas på ärkebiskopen, drotsen, Upp-
lands lagman och tre andra af rådet utsedda förtroendemän, och utan deras tillstyr-
kan skulle icke heller något slott blifva någon fråntaget. Rikets skatt skulle upp-
bäras i varor och finge ej föras ut ur riket. Gottland skulle snarast komma åter
till Sveriges rike och tull och mynt bestämmas efter rådets tillstyrkan.
Det danska riksrådet hade undgått en unionslag och kunde fortfarande arbeta
för den danska aristokratiens herradöme i alla Nordens land. Dessa sträfvanden
underlättades därigenom, att det nu genom ingiften de olika landen emellan upp-
stått en ganska talrik aristokrati, som genom släktskap och intressen var knuten
till alla Nordens land eller två af dem och därför sökte förhindra hvarje brytning
dem emellan. Sådana släkter voro de ursprungligen tyska Krummedike, Moltke,
Snakenborg, von Witzen, de danska Gyllenstierna, Ryning, S vårte Skåning, Tott,
de norska Bolt, Gumsehufvud, Roos, Römer, Skunk, de svenska Baner, Bjelke, Gren,
Natt och Dag, Oxenstierna, Sparre, Tre rosor, Trolle, Vasa m. fl. Men Sveriges
egenskap af ett fritt valrike ville icke heller de uppgifva, och den tillfälliga händelsen*,
att hvarken Erik eller Kristofer lemnade afkomlingar, bidrog i sin mån till att rätten
att välja konung också kom att utöfvas. De folkliga former för ett sådant val, som
stadgades i landslagen, samverkade med Engelbrekts folkresning att gifva allmogen
ett viktigt ord på riksmötena, hvilkas närmaste och hufvudsakliga uppgift länge var
att bestämma om rikets styrelse, om val af konung eller riksföreståndare och om
deras afsättning.
I alla Nordens land hotades allmogens frihet vid denna tid af förbud för
menige man att bära vapen. Från början utgingo dessa förbud från kyrkan i fridens
intresse, åsyftade alla men kunde ej genomdrifvas. Sedan sökte man hägna vissa
orter, där mycket folk samlades, såsom kyrkan, tingsplatsen, städerna och berg-
verken, eller vissa tider, såsom fastan. Konung Magnus Erikssons upprepade förbud
att färdas genom landet med fulla vapen var nog i första rummet riktadt mot frälset,
men i hans allmänna landslag upptogos blott förbud för gemene man att bära sådana
stridsvapen som värja, dolk och jaktknif eller hirschfängare. Äfven i stadslagen in-
fördes ett särskildt förbud för de ringare att bära vapen, då därför sattes ett villkor
af viss förmögenhet. Förbud mot allmogens farligaste stridsvapen, armborstet, visar
sig först i några sydsvenska stadgar från Eriks af Pommern tid och upptogs i
Strängnässtadgan af 1437 men blott för färder till kyrka, ting, köpstad eller gästa-
bud. Omedelbart efter sin kröning utfärdade Kristofer ett vapenförbud, genom hvilket
särskildt bönder, landbor och deras hjon förbjödos vid vapnens förlust och 40 markers
vite att föra med sig armborst, svärd, bredyxa, spjut eller andra sådana vapen till
kyrka, ting eller andra samkväm. De farliga bonderesningar, som vid denna tid
egde rum i hela Norden, gjorde, att aristokratien hyste en synnerligen god vilja att
afväpna allmogen för att freda sitt eget skinn, och det lyckades tämligen väl på de
danska öarne, där ock bönderna nu fästes vid jorden, i Sverige endast till en tid
i sydligare och mera tätt bebyggda landsdelar, där det fanns mycken adel, men alls
icke i de stora skogarne. De täta krigsuppbåden under den följande unionstiden
gjorde ock förbuden meningslösa. Svenskarne behöllo sina vapen och lärde sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
