Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
600 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
de danska anspråken med ett svenskt konungadöme, och det drog också kriget omedel-
bart efter sig.
Redan ett par månader efter mötet gjordes i september 1451 ett anfall på Värm-
land från Norge förmodligen för alt taga Doroteas morgongåfva i besittning, och mot
slutet af året anföll en dansk flotta under Magnus Grens befäl den svenska Östersjö-
kusten och härjade i synnerhet Tjust och Tuna län, där Karl Knutssons jordagods
föröddes. I februari inföll Karl knutsson i Skåne med en stor här, brände städer
och landtgårdar och förhärjade landet. En annan svensk afdelning härjade Blekinge
och en tredje besatte Halland men utan att ställa sig konungens order om landets
ödeläggande till efterrättelse. Därifrån företog Kristiern i maj sitt eröfringståg genom
Västergötland, på samma gång som Stockholm anfölls från sjösidan af en betydande
flotta. Karl var på alla sidor omgifven af förrädare, men icke dess mindre blefvo
de danska anfallen tillbakaslagna både i öster och väster, och då Karls kusin Tord
Karlsson Bonde lyckades återtaga Lödöse, där förrädarnes brefväxling med danskar
föll i hans händer, skyndade de förrädiska herrarne att följa Magnus Grens exempel.
Mot slutet af året intogs Tröndelagen af den jämtländske riddaren Örjan Karlsson
(Skunk), som emellertid snart blef därifrån fördrifven och icke lyckades bättre med
ett nytt försök i april 1453, då svenskarne också för en kort tid satte sig i besittning
af Hamar. Då hade redan stillestånd aftalats mellan rikena, och det blef i maj
förlängdt till pingst 1455. Under tiden stannade större delen af Blekinge samt Jämt-
land och Härjedalen i svenskarnes händer, under det att danskarne innehade en del
af Småland.
Framgången gaf konung Karl-en känsla af trygghet, som icke väl öfverensstämde
med hans ställning, ty hans tron vacklade särskildt på grund af ärkebiskopens
hållning. Från sin morfader, riksdrotsen Kristiern Nilsson, hade denne ärft personlig
fiendskap till konungen och kanske ännu mera från far och farbroder, som undanträngts
från makten genom 1448 års konungaval. Nya tvister tillkommo på grund af kyrkans
och den världsliga maktens alltjämt stridiga anspråk i fråga om beskattning och
utskrifning af kyrkans landbor, testamentsrätten, domsrälten, biskopsvalen, helgdags-
firandet och omfattningen af konungens skyldighet att lemna sina låntagare ersättning
för förluster i kriget. Konungen fordrade half gärd och full utskrifning af kyrkans
landbor och anordnade under åren 1453-1454 genom sin hofmästare Erik Eriksson
(Gyllenstierna) och sin kansler doktor Nikolaus Ryting räfsteting öfver riket, vid
hvilka kronans ombud återfordrade under skatt sådana hemman, som olagligen
kommit under kyrkor och kloster. Detla föranledde fyra domkapitel att afgifva en
högtidlig prjotest, och efter en tid gjordes den förändring i räfstetingens samman-
sältning, att biskop och kapitelledamöter inkallades som bisittare, då det var fråga om
kyrkans egendom.
Kristiern inriktade emellertid hela sin politik på unionens återställande. Han
slöt förbund med tyska furstar och värfvade yrkeskrigare i Tyskland. Han visade
ock fullständig eftergifvenhet för hanseaternas fordringar för att vinna deras medverkan
mot Sverige. Karl, som ännu 1454 hoppades på Norges förvärf och Skånes eröfring,
sökte locka städerna med löften om återställande af deras handelsherradöme i Skåne
och frihet från tull i Öresund och alla gamla friheter i Norge, och dessa anbud
synas städerna hafva begagnat för att skaffa sig alla önskade eftergifter af Kristiern.
Till en början ställde denne sig på en gång lockande och hotande genom att gynna
deras medtäflare, holländare och engelsmän, och blott för korlare tid bekräfta deras
privilegier och på samma gång oroa deras handel genom kaperier, men då kriget
1455 åter stod för dörren, sökte han vinna dem genom fullständig eftergift både i
Danmark och Norge. Det gällde då närmast att förmå dem till att afbryta all till-
försel till Sverige. Men på samma gång vidtog han en åtgärd, som var städerna
högst obekväm, då han återinsatte som höfvitsman i Bergen en gammal sjöröfvare,
Olaf Nilsson (Skänk). Då Kristiern under en resa i Norge 1453-1454 sökte där
trygga sitt välde och ville på samma gång vinna de vendiska städerna, hade han
ersatt Olaf Nilsson med Magnus Gren, som tillika blef öfverste befallningsman för
hela nordanfjällska Norge, tvifvelsutan med tanke på en blandad diplomatisk och
krigisk aktion mot Sverige från norska sidan. Olaf Nilsson återgick då till sitt gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
