Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
602 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
lemnade omsorgen därom till ärkebiskopen själf och befallde allmogen att vara
honom lydig, under det att han själf red förut mot Kalmar. Hårda år med dålig
skörd, knapp tillförsel till följd af Kristierns förbund med hansestäderna och hans
kaperier till sjöss äfven under stilleståndet, skatter och uppbåd för kriget hade under-
hållit ett jäsande missnöje, som ärkebiskopen nu förstod att vända mot konungen.
Vid underrättelsen om resningen ilade denne tillbaka mot norr men blef i
Strängnäs öfverraskad af ärkebiskopens folk och kom med nöd undan till Stockholm
efter att hafva blifvid sårad i striden. Stämningen bland borgerskapet var opålitlig,
och konungen fann nödigt att sätta sin person i säkerhet genom att afsegla till
Danzig. Den jämtländska riddaren Örjan Karlsson, som jämte Arendt Bengtsson
fått befälet i Stockholm, blef också kort därefter kastad i fängelse och staden öppnade
sina portar för ärkebiskopens folk. Arendt Bengtsson, som ännu innehade slottet,
gick då öfver på ackord och kapitulerade, sedan en dansk flotta afstängt förbindelsen
till sjöss.
Kristiern kom i juni till Stockholms skärgård och erbjöd sin hjälp mot konung
Karl. Redan i mars, en vecka efter Stockholms kapitulation, afgaf han en försäkran,
som inom de närmaste veckorna åtföljdes af en ny med ökadt antal löftesmän,
tvifvelsutan på föranledning af de svenska herrarne, som nu ställt ärkebiskopen och
Erik Axelsson (Tott) som riksföreståndare i spetsen för styrelsen. Från Kungshamn
invid Stockholm afgaf han en tredje förbindelse med nya löften vid samma tid, som
ett af riksföreståndarne utlyst riksmöte samlades i Stockholm. Det hade knappast
annan utväg än att välja Kristiern till konung, men ännu omedelbart före valet lär
allmogen hafva aftvungit ärkebiskopen-riksföreståndaren en förbindelse att icke draga
någon främmande konung in i landet. Samtidigt förmådde Erik Axelsson de finska
lagmännen, domkapitlet och borgerskapet i Åbo samt ombud för allmogen att på ett
möte i Åbo ansluta sig till det beslut, som ärkebiskop och råd i Sverige endräkteligen
komme att fatta, hvilket antogs för gifvet, såsom »riksens ärenden nu belägna äro».
Under sommarens lopp fick sedan Erik Axelsson äfven de finska slotten genom
dagtingan i sina händer. Unionen var sålunda återställd. Kristiern hyllades vid Mora
stenar 2 juli och uppehöll sig sedan ett helt år i detta rike för att trygga sitt välde.
Under det att han red sin Eriksgata, fick han följande år på ett unionellt rådsmöte
i Skara sin son Hans erkänd som tronföljare först af norrmännen på villkor, att
han uppgaf Marcellus som Norges ärkebiskop, och kort efter äfven af svenskarne.
Detta beslut fick han sedan bekräftadt af herrar, städer och menigheter och slutligen
på elt stort valmöte i Stockholm af lagmännen och allmogens ombud. Drottning
Dorotea fick nu också af det svenska riksrådet bekräftelse på sina gamla förläningar.
Det säger sig själft, att »alla goda gamla förbindelser» mellan de tre rikena strax i
början stadfästes. Dock undantogs uttryckligen Halmstads dagtingan af 1450 med
anledning af hvad där stadgades om Karl Knutssons rätt till Sverige och eventuellt
äfven till öfriga nordiska riken.
För att uppnå ofvannämnda medgifvanden för sin hustru och son måste Kristiern
bekväma sig till eftergifter, som erinra om Albrekts kapitulation inför den svenska
adelns kämpande partier 1371. Redan för att komma i besittning af de slott, som
Karl Knutssons höfvidsmän * innehade, hade han måst gifva dem slott eller län i
pant, på samma gång som hans medhjälpare måste belönas. Af de norska herrar,
som lefde i Sverige alltifrån Karl Knutssons afsättning 1450-1451, blefvo nu flere
återinsatta i sina gamla ställningar och mötte i Skara" som norska rådsherrar.
Men viktigast af allt var konungens kapitulation inför kyrkans anspråk. Det var ju
i första rummet biskoparne, som han hade att tacka för Sveriges krona, och han
gaf också redan i oktober 1457 den svenska kyrkan bekräftelse på alla gamla friheter
jämte fullständig skattefrihet för all hennes egendom. Nu fick den norska i Skara
bekräftelse på »sättargärden», Magnus Lagabötes förlikning med kyrkan af år 1277.
En tid därefter började också den norske ärkebiskopen att slå mynt. Norges rike
var redan på mycket god väg att sjunka ned till ett prästgäll under Danmarks krona,
och Sverige syntes under ärkebiskopens ledning styra samma kurs. Jöns Bengtsson
fick nu sitta till doms och återbörda under kyrkan de genom konung Karls reduktion
förlorade godsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
