Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SKANDINAVISKA UNIONEN. 611
mark och Ryssland. I hertigdömena hade man efter långa förhandlingar i början
af Hans’ tid, under hvilka hvarken han eller Dorotea å Fredriks vägnar ville upp-
gifva sina anspråk, slutligen i december 1482 i fredens intresse erkänt bägge bröderna
som sina herrar och af Hans å bägges vägnar mottagit bekräftelse på sina privile-
gier. Denna öfverenskommelse drog redan 1490, då Fredrik blifvit vuxen, efter sig
en delning af hertigdömena, på grund af hvilken den yngre brodern öfvertog den
gottorpska delen, men gemensam öfverhöghet öfver riddare och prelater, öfver
Hamburg och Dithmarschen fortfarande skulle ega rum. Då nu Fredrik också
väckte anspråk på land och län i Danmark, beslöts på en riksdag’i Kallundborg
maj 1494, att i Danmarks fria valrike kunde slott och städer icke gifvas i flere
herrars välde än ens.
Medan Hans således tryggade regeringens enhet i Danmark och hertigdömena i
tämligen godt samförstånd med sitt danska råd, upptog han sina företrädares politik
gentemot hansestäderna. I Danmark tvistades om tullar och afgifter, och ehuru
konungen 1489 bekräftade deras friheter, lät han icke däraf hindra sig att gifva
engelsmän och holländare liknande friheter. För Norges del hade konungen redan
förut bekräftat hansestädernas gamla monopol utan hänsyn till Halmstads recess, men
samtidigt hade han upptagit sina företrädares politik att skaffa sig vederlag och på samma
gång skapa en dansk flotta genom att anställa sjöröfvare i sin tjenst. En fruktad
sjöröfvare Didrik Pinink, som redan varit använd af Kristiern, gjordes till länsherre
på Island, och det var med hans fartyg, som Hans förde sina trupper till Gottland
1487. Året efter slöt han kaparekontrakt med Axel Olofsson och anställde äfven
sjöröfvare från Reval och Riga i sin tjenst. Sten Sture följde från början af sin
regering en motsatt politik. Den som krigare högt förtjente Otto Torbjörnsson, som
återtagit Axevall och Älfsborg under befrielsekriget, blef på städernas yrkande dömd
till döden och afrättad för sjöröfveri. Sedan slöt riksföreståndaren förbund med de
vendiska städerna till sjöröfveriels utrotande, och ehuru han i det längsta höll på
sina höghetsrättigheter att bestämma tullarne inom riket, hvilka i allmänhet upp-
gingo till 10°/o af varans värde, medgaf han dock på rådets tillstyrkan för att vinna
städernas stöd mot Danmark dels en årlig frimarknad i några svenska sjöstäder
dels en nedsättning af tullen. Ett försvarsförbund kom också till stånd 1494, men
städerna vågade icke infria sina förbindelser.
Året förut hade konung Hans slutit ett förbund med den ryske tsaren Ivan, som
omsider skulle bana honom väg till den svenska tronen. Till 1470 hade Sverige i
allmänhet på sin östra gräns blott att skaffa med republiken Novgorod, som väl
för en fri och öppen farväg på Neva men icke i öfrigt för sina gränsfejder kunnat
påräkna stöd af de tyska städerna. Dessa hade därför alltifrån Viborgs anläggning
icke varit af farligare beskaffenhet, men annorlunda blef förhållandet, när Ivan
framträngde till Östersjön och lade Novgorod under sitt välde. Till en början erbjöd
emellertid republikens trångmål tillfälle till utvidgning och de påpassliga Axelssö-
nerna voro genast färdiga att begagna sig däraf. 1475 anlade Erik Axelsson Olofs-
borg (Nyslott) på ett näs i Saima, och ryssarne, som klagade, att han slagit under
sig ryska gränsmarker i strid mot den nöteborgska freden, började gränsfejder, som fort-
gingo efter Eriks död och sedan afbrötos af stillestånd 1482-1495. Samtidigt hade
Erik Axelsson också inblandat sig i de lifländska ordenstvisterna, hvarunder svensk
besättning inlades i Reval och svenska hjälptrupper tvenne gånger afsändes till Riga
till hjälp åt ärkebiskopen, kapitlet och staden Riga, men 1488 måste svenskarne
draga sig ur spelet utan att hafva vunnit något varaktigt resultat och sökte nu för-
bund med orden mot den hotande ryska makten. 1493 års förbund mellan Danmark
och Ryssland gjorde faran öfverhängande, och samma år visade sig på rådsmötet i
Tälje en så skarp motsättning mellan Sten Sture och rådsherrarne, att konung Hans
ansåg tiden inne att på nya unionsmöten kräfva fullgörandet af Kalmar recess.
Ivar Axelssons mag Arvid Trolle, som efter honom ärft Lillö slott i Skåne och
var nära förbunden med ledande män i bägge rikenas råd, gick som mellanhand
mellan dem, och på ett möte i Nya Lödöse i maj 1494 blef det beslutadt att på ett nytt
möte i Kalmar vid midsommartiden 1495, då också konung Hans borde vara till-
städes, fullgöra Kalmar recess och taga honom till konung i Sverige. Beslutet blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
