Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SKANDINAVISKA UNIONEN. 615
huggen af sina fiender i Köpenhamn och därefter dömd efter den romerska maje-
stätslagen som förbrytare och alla hans talrika gods indragna till kronan. Kort där-
efter kunde prins Kristiern afgå till Sverige och Norge med skotska och tyska trupper.
Älfsborg uppgafs, och då Knut Alfsson mot gifven lejd infann sig på Henrik Krum-
medikes fartyg för att underhandla, blef han nedhuggen. Därefter blef äfven han
dömd som förrädare och hans gods indragna. Poul Laxmands mördare gingo fria
från allt straff, och Henrik Krummedike betackades af konungen »som en tro dan-
demapd». Det var klämtningarne till Stockholms blodbad. Och under processen
mot Poul Laxmand framskymtar redan Jens Andersen Beldenak, som vid denna
tid blef biskop på Fyen, och i bakgrunden Kristiern Tyrann.
Sverige blef emellertid inom årets slut befriadt från främmande trupper så när
som på Öland, Gottland och Kalmar, och i vederlag hörde delar af Blekinge och
Bohuslän under Sten Sture. Kriget afstannade nästan under följande år, och mot
dess slut afled Sten Sture i Jönköping, sedan han sent omsider ledsagat drottningen
hem till Danmark. Hans död hölls till en början hemlig, men strax på nyåret 1504
utlystes till Stockholm ett valmöte, där Svante Nilsson korades till riksföreståndare.
Några månader senare biträddes valet af finnarne, och längre fram på året mottog
den nye riksföreståndaren personligen deras hyllning. Underhandlingar inleddes
med ryssarne, som nu förlorat förtroendet till konung Hans, och ett stillestånd in-
gicks på 20 år. Äfven gentemot Danmark gingo sakerna sin vanliga gång genom
stillestånd, unionsmöten, processer, skiljedomar och krig.
Då konung Hans efter ett stillestånd på ett år infann sig i Kalmar, var han
åtföljd af främmande sändebud från sina bundsförvanter och fränder, konungen af
Skottland och kurfursten af Brandenburg, af tyska rättslärde och en ansenlig här
af främmande legoknekter. Från svensk sida hade man sent omsider bestämt sig
för att bevista mötet men på grund af rykten från Danmark också väl rustat och
kom därför för sent nu liksom 1495. Det danska och norska rådet dömde då efter
den romerska lagen om majestätsbrott Svante Nilsson och åtta andra svenska herrar
att mista lif och gods. Äfven Sten Stures egendomar dömdes förbrutna till konung
Hans, liksom hela Sveriges rike med alla dess städer honom tilldömdes. För till-
fället kunde domen emellertid icke på annat sätt tillämpas, än att Kalmar stad, som
borde stanna i svenskt våld, om man icke på mötet kom till enighet, nu besattes
af danskarne och dess borgmästare och råd m. fl. afrättades som högförrädare;
emedan staden på våren 1503 efter två månaders belägring uppgifvits till Hemming Gadd.
Konungen sökte nu bekräftelse på domen hos det romerska rikets öfverherre,
Maximilian, som också gaf en sådan och vid straff af höga böter förbjöd all handel
och allt understöd till Sverige från Tyskland. Icke nöjd därmed instämde konung
Hans de lifdömda svenska herrarne för den tyska kammarrätten och fick dem där
med alla Sveriges rikes innebyggare förklarade i rikets akt i oktober 1506. Sam-
tidigt hotades Hemming Gadd, Svante Sture och alla deras anhängare af bannlysning
på grund af innehållande af inkomsterna från Linköpings biskopsstol, och detta
gaf åtminstone biskoparne en förevändning att undandraga sig förbindelse med den
förre och att ej sända sina svenner till Kalmar slotts belägring, sedan staden i oktober
1506 återtagits med storm af Hemming Gadd.
Kriget var särskildt i gränsbygderna illa lidet både af allmoge och herremän, och
man sökte å ömse sidor värja sig för dess olyckor genom s. k. bondefreder. De
oldenburgska konungarne afstodo ock för en tid från att söka eröfra Sverige. Det
skulle i stället afstängas och utplundras till sjöss och längs kusterna, på samma gång
som det afspärrades från all förbindelse med Norge. I detta senare syfte sändes
Kristiern 1506 till Norge för att styra med kunglig makt, och han lyckades snart att
slå ned det svenska partiet i landet och kufva bonderesningar med blodig stränghet.
Jämtländingen biskop Karl af Hamar (Skunk), som länge underhållit förbindelser
med svenskarne genom Svante Nilssons gode vän och förespråkare hos dalkarlarne
Arvid Siggesson i Mora, blef efter Herlog Höfudfads (Hyttefads) misslyckade resning
på Hedemarken 1508 insatt i fängelse och återfick aldrig friheten. Redan 1506 in-
sattes en pålitlig dansk som biskop i Oslo, och när den gamle ärkebiskopen Gaute,
som sökt värna Norges nationella intressen under en lång ämbetstid, 1510 afled,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
