- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
623

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN SKANDINAVISKA UNIONEN. 623
att söka hjälp. Han ville nu mottaga sina riken som län af kejsaren mot att denne
skaffade honom en legohär, men kejsaren var upptagen och vägrade. Bättre lycka
hade konungen med sina fränder i Brandenburg och Preussen och andra tyska furstar,
så att han snart hade en här af närmare 30,000 legoknektar nära sina rikens gräns.
Men då han icke kunde betala en månads sold, skingrades trupperna åter. Konung-
ens lagar uppbrändes på landstingen, och af hans landslag linnes numera icke ett
exemplar i behåll och icke heller af hans skolordning. Äfven för Sverige hade han
förberedt en ny lag. Men emedan Kristiern icke kunde genomdrifva sitt påbud, att
allmogen skulle utlemna sina [vapen, fick den också behålla sin gamla lag i mer än
200 år och sedan själf skaffa sig en ny lag utan främmande hjälp.
Den gamle ärkebiskopen Jakob Ulfsson dog midt under Stockholms belägring,
sedan Gustaf Vasa blifvit utsedd till riksföreståndare. Han första politiska gärning
var en fredsmäkling mellan Sten Sture och konung Kristiern I, genom hvilken han
ville återinföra unionen. Sedan bidrog han kraftigt två gånger till dess förnyande
genom inbördes krig. Det sista ingripande i politiken, man af honom känner, är
hans råd till Gustaf Vasa före blodbadet att gifva sig in till konung Kristiern och
söka förlåtelse. Och dock var han en af den senare medeltidens mest aktningsvärda
kyrkofurstar. Den katolska kyrkans politik i 300 år hade för Sveriges folk varit
så olycksbringande, att det var hög tid, att hon fick följa den gamle ärkebiskopen
i grafven eller hans efterträdare i landsflykt.
Detta gäller så mycket mer, som äfven kyrkans kulturella uppgift blifvit illa nog
tillgodosedd under medeltidens senare århundraden, nästan lika illa i alla Nordens
land. Förfallet var en yttring af kyrkans allmänna upplösning vid denna tid och
berodde tillika på de ständiga fejderna mellan de nordiska folken. Bäst blef den
kyrkliga konsten tillgodosedd. Kyrkor byggdes eller ombyggdes med stor nitälskan
och utsirades med målningar och altarskåp. Vid sidan af inhemska eller äldre tyska
finna vi nu nyare från Briissel eller Lubeck, i hvilka en fläkt af renässansen gör
sig gällande. Så i Västerås’ domkyrkas altarskåp, som skänktes af Sten Sture och
och Kristina Gyllenstierna, samt Arbogas, Köpings och Strängnäs’. Till Danmark in-
kallade drottning Kristina en framstående träsnidare från Lubeck, Klaus Berg, som
medförde 12 elever, och i Hans Briiggemann fick landet en framstående konstnär, som
utbildat sig i Lubeck.
Universiteten tjenade ock de kyrkliga intressena och tillkommo närmast på kyrk-
ligt initiativ. Såväl Uppsala (1477) som Köpenhamns (1479) universitet voro föga
annat än teologiska seminarier för studiet af teologi och kanonisk rätt, i hvilka
undervisning redan förut meddelats. Litteraturen var ock öfvervägande teologisk
och bestod af legender, prediko- och exempelsamlingar, till stor del öfversättningar
från främmande språk. På biskoparnes kallelse kom den förste bokpräntaren till
Norden, Johann Snell, som tryckte den första boken i Danmark 1482 och i Sverige
året därpå. Det är kännetecknande för vårt lands andliga intressen och behof på
denna tid, att det första boktrycket på svenskt språk var ett aflatsbref (1489). Ännu
Arcimboldus kunde under sin vistelse i Sverige (1518-1519) göra lysande affärer i
denna vara, och detta var väl en af orsakerna till att han under sin fredsmäkling
mellan Sverige och Danmark, Sten Sture och Gustaf Trolle, ställde sig ganska af-
gjordt på de förres sida.
Väl bibehölls det historiska intresset i Sverige, så att både annaler ofch rimkrö-
nikor fortsattes, men de blefvo allt torftigare. En svensk krönika på latin författades
af Uppsalakaniken Erik Olsson med någon användning af urkunder och en rimmad
öfversättning af Olof den Heliges saga. Äfven Danmark fick nu efter svenskt före-
döme sin rimmade historia (tryckt 1495), och en ännu mycket större betydelse fick
det för dess nationella väckelse, att Saxo så att säga återupptäcktes och 1514 trycktes
af Kristiern Pedersen, som är i viss mån renässansens banbrytare i Danmark. I Norge
och på Island medförde unionstiden ett än mera afgjordt förfall än i grannlanden.
Under ett tidigare skede hade de gått i spetsen och varit kulturbärare till den öfriga
Norden, nu voro de äfven andligen lamslagna.
Riddardikten eller balladen lefde ännu i hela Norden men blef alltmera utdra-
gen och sentimental. I en och annan dikt uppenbarar sig dock en verklig poesi, i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0651.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free