- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
633

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ryssarnes rike

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RYSSARNES RIKE. 633
föll sönder i inbördes fejder och miste kraften att uppträda som skiljedomare i de
ryska. Hur pass ingripande det skandinaviska inslaget varit i det ryska samfunds-
lifvet, har länge varit omtvistadt och är så ännu. Säkert är, att de nordiska krigare,
som drogo i östervåg genom Gårdarike öfver Holmgård (Novgorod) och Könugård (Kiev)
mot Miklagård (Konstantinopel), som förde de dittills fredliga slaviska stammarne
med sig, fyllde sina luckor ur deras led och drefvo dem ända till Konstantinopel och
Kaukasus, blefvo den surdeg, som bragte den slaviska massan i jäsning, ock knappast
var deras roll därmed utspelad.
Jaroslavs verksamhet var mest riktad åt väster, ty från söder hade han ro efter
petjenegernas aftåg. Till väster visade honom redan hans familjeförbindelser, och
ännu voro icke de bägge kyrkorna högtidligt och för alltid åtskilda, hvilket först
inträffade samma år som hans död. Därför kunde hans döttrar gifta sig med franska,
polska, ungerska konungar och furstar och voro tyska grefve- och hertigdöttrar hans
söners gemåler. I väster återställde han de af Vladimir utstakade gränserna för
riket. Äfvenså tryggade han gränserna mot nordväst, uppträdde mot jatvinger, litauer,
letter, ester, jamer och tvang dem till att underkasta sig eller betala tribut. På ett
af dessa tåg anlade han en borg emot esterna och kallade den Jurjev efter sitt kristna
namn Jurij (Georg). Det är det senare Dorpat. Annars sysslade den »bokälskande»
fursten, »den Vise», med att utbreda kristen tro och sprida upplysning. Han lät
mångfaldiga afskrifter af kyrkoslaviska texter och utdela dem till kyrkorna, tog
barnen från föräldrarne för att låta undervisa dem, sörjde för kyrkobyggnader, t. ex.
den imponerande katedralen i Kiev. I hans tid blef den förste ryssen metropolit i
Kiev (1051) och gjordes början till det ryska klosterväsendet i hålklostret därstädes.
På Jaroslavs stadgar öfver mansbot och bötestaxor äro de första paragraferna byggda
i »den ryska rätten». Han var också det odelade Rysslands siste härskare.
Den åldrige fadern delade riket vid sin död som ett familjegods. Enheten skulle
bevaras genom den öfvervikt, som tilldelades furstesätet i Kiev, hvars innehafvare
skulle vara som en fader för de öfriga. Furstendömena bildade en ordentlig trapp-
stege, på hvilken man ryckte upp efter anciertnitet för att slutligen nå storfurstesätet
i Kiev. Tjernigov räknades som närmaste trappsteget därtill. Inom de särskilda
furstendömena skedde sedermera nya delningar och förgreningar.
Denna ordning eller rättare oordning var som enkom gjord för att skapa ändlösa
strider och locka äregiriga, otåliga furstar, i synnerhet de yngre, att söka förbund
med utlandet och särskildt hjälp på steppen. Delfurstendömenas historia är också
ett allas krig mot alla, och det var endast grannarnes egen svaghet - Polen kom snart
in *på samma väg -, som hindrade dem att draga fördel af detta sakernas skick.
Men under det ändlösa kriget förbereddes en ny ordning. Först växte folkets in-
flytande i synnerhet i söder. På helt annat sätt än förut voro nu de stridande
furstarne hänvisade till massornas gunst. Dessa började känna sin betydenhet,
kallade slutligen och afsatte furstar efter sitt goda behag, särskildt Kiev. Därpå
försköt sig långsamt Söderns betydelse, i synnerhet Kievs. Under den ständiga
växlingen och vandringen från land till land måste storfurstendömets anseende sjunka,
andra furstesäten reste liknande anspråk, och slutligen kom det därhän, att dåd-
kraftiga furstar afsade sig Kievs tvifvelaktiga ära och makt. Härtill kom en ny stor
fara från Södern, från steppen, genom polovtserna.
Kiev växlade furstar 30 gånger på 83 år, blef eröfradt och plundradt (1169) och
gick ögonskenligen tillbaka. Långsamt flyttade sig tyngdpunkter för det ryska lifvet:
områden i väster och norr blefvo själfständiga och medelpunkter för ett nytt system,
i synnerhet gäller detta om Norden. Här inom området för en ung kolonisation,
som man utan möda vann från finnarne, kunde traditionerna från den oroliga, folk-
rika Södern med dess inflytande för furstliga följen, menigheter och folkförsamlingar
icke vinna insteg bland den glesa, spridda och af fursten-nybyggaren fullständigt
beroende befolkningen. Här i Suzdal, Vladimir vid Kljasma, Rostov, i meriernas
land, uppstodo nya förhållanden. Visserligen kände sig fursten af Rostov, som
residerade i Suzdal, Jurij Dolgorukij (Långhand), ännu helt dragen till Kiev; under
hans tid nämndes för första gången Moskva (1147), en träborg vid floden af samma
namn, som Jurij lät bygga på en slagen bojars egendom. Hans son däremot, Andrej
Världshistoria IL 80

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0661.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free