- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
639

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ryssarnes rike

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RYSSARNES RIKE. 639
den litauiske arffienden och skryta öfver sin frihet för att plötsligen tillfoga den
isolerade. staden ett afgörande slag. Under den torra sommaren 1471 drog han ut,
besegrade stadens fåtaliga och odugliga trupper, pålade en ofantlig tribut, tog dess
stora vidder i norr för egen räkning och besatte alla ämbeten, med sina anhängare.
Inre tvedräkt och stridigheter med det alltid moskovitiskt sinnade Pskov gåfvo före-
vändning till nytt ingripande 1475 och 1477, och i januari 1478 måste staden, som
på en gång hemsöktes af pesten och en öfvermäktig här, uppgifva alla sina friheter.
Vjetjen och posadniken försvunno, och kvar stodo den enväldige härskarens
ombud. Äfven minnet af Novgorods frihet skulle utplånas, då staden måste utlemna
sitt stadsarkiv. Dock upphörde han icke att betrakta Novgorod med misstro.
Rofgirighet och misstänksamhet i förening gåfvo anledning till nya angrepp mot den
nu fullkomligt värnlösa staden. Bojarer, präster och köpmän blefvo i tusental
dödade eller bortförda till andra delar af Ryssland, deras gods indragna och deras
lösegendom röfvad. 1494 blef ock hansans tyska kontor stängdt och de tyska
köpmännen med sina varor bortförda. Novgorod, som befolkades med allahanda löst
folk från Moskva, blef ett fattigt näste och har så förblifvit. Långt förut hade Vjatka,
Perm med flere erkänt storfurstens herradöme-det fanns i Ryssland ingen vilja mer än hans.
Samma lycka hade han gentemot horden fast utan svärdsslag. Blott mot
Kazan hade han dragit i fält och gjort det fogligt mot den moskovitiska politiken.
Inre oro i Kazan såsom i de öfriga horderna underlättade hans spel. Så afkastades
tatarernas ok nästan utan någon strid. Och den försiktige Ivan afvaktade nu blott
Kasimirs af Litauen och Polen död för att våga det sista steget och utstaka
programmet för den moskovitiska politiken för de följande århundradena: han tog
titeln ».alla ryssars härskare» (gosudar) och reste därmed anspråk på alla från
Rurikarnes rike afsöndrade områden. Före honom hade det blott funnits en tsar i Ryss-
land och denne residerade i Sarai, nu kunde till och med den kejserliga titeln föresväfva
storfursten såsom den ende rättmättige arfvingen efter den grekiske kejsaren. Icke
förgäfves hade han äktat den siste Paleologens brorsdotter Sofia (Zoe). Hennes förmyn-
dare, påfven, hade själf förmedlat detta parti i förhoppning att därigenom bana vägen för
kyrkounionen. Alltsedan dess förde storfursten den tvåhöfdade byzantinska örnen
jämte den gamle .drakdödaren Georg i sitt vapen.
Hur upptog nu Litauen detta åsidosättande af alla dess lifsintressen? Olgerds
gamla axiom, att »hela Ryssland måste odeladt tillhöra Litauen», var uppgifvet den
dagen, då hans son slöt sitt förbund med Polen och därmed själf jämte sitt stamland
antog katolicismen. Det ortodoxa Ryssland kunde nämligen blott tillfalla ett
ortodoxt Litauen, mellan det katolska Litauen och det ortodoxa Ryssland inträdde
genast afvoghet, ja ett djupt hat. Jagellos och Vitovts nya program gick ut på blotta
bevarandet af deras ryska besittningar. Sålunda ställde sig Litauen från början
på den rena defensivens mindre gynnsamma ståndpunkt. Vitovts starka makt och
personlighet behärskade visserligen allt, men han fann ingen jämbördig efterföljare.
Blott hans litauiska separatism öfverlefde honom. I stället för att befästas undergick
unionen med Polen en upplösning, som de litauiska bojarerna togo fasta på, då de
uppställde den grundsatsen, att blott infödda litauer fingo bekläda litauiska ämbeten.
Polen öfverlät Litauen åt sig själft. Det tunt befolkade, kulturfattiga landet med
sitt ganska opålitliga ryska element var nu alls icke vuxet en kamp med Moskva.
Så länge Kasimir regerade, behöll den gamla vitovtska landgränsen i det hela sin
giltighet, hans död blef signalen för Ivan att slå till, och då litauerna, tvungna till
eftergifvenhet i fråga om gränstvisterna, skaffade sin katolska storfurste Ivans dotters,
den ortodoxa Helenas, hand för att trygga sig större lugn, gaf detta Ivan blott en
förevändning att oupphörligt oroa Litauen för sin dotters föregifna trosbetryck, som
han grundligt utnyttjade. Så stod intet annat Litauen åter än en närmare anslutning
till Polen, hvilket åter skärpte motsatsförhållandet till Moskva, som visste att bringa
det usurperade namnet Allryssland till användning mot Litauen och Polen och
inrätta sig därefter. Den ryske metropoliten välsignade de moskovitiska vapnen till
kampen mot de »förbannade, otrogna» litauiska furstarne; de litauiska biskoparne
och med dem de litauiska ryssarne tänkte i sin ortodoxa ifver blott på »Gud, Guds
moder och vår herre Vasilij» (af Moskva). Litauen och Polen voro dessutom ännu

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0667.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free