Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ryssarnes rike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
640 A. BRtfCKNER, SLAVERNAS INTRÄDE I VÄRLDSHISTORIEN.
fattiga land. Konungarnes företagsamhet berodde af adelns goda vilja, under det
att i Moskva en enda vilja afgjorde allt och genom storfurstarnes ekonomiska talanger
maktmedel åvägabragtes, hvilka i en konsekvent och hänsynslös politisk tjenst tillför-
säkrade Moskva öfvertaget. Utgången af striden om öfverväldet i den slaviska världen
kunde redan i slutet af 15:de århundradet förutses, om ingenting utomordentligt inträffade.
I denna strid spelade prästerskap och tro en afgörande roll, visserligen en annan
än i Västern: de blefvo här städse den världsliga maktens intressen underdåniga alldeles
som i det byzantinska riket. Redan den ryske metropolitens ställning var egendomlig.
Ehuru hans territorium var mycket större än hela Konstantinopels patriarkat, intog
Kievmetropoliten blott den 71:sta platsen bland de grekiska biskoparne och blef helt
enkelt utnämnd af patriarken, icke vald af biskopar såsom sina ämbetsbröder.
Vildt främmande, påtvungna kommo dessa greker till Kiev, hade alltid en blott
rådgifvande stämma och fingo till uppgift att tillmöteskomma storfurstens önskningar.
Den faktiska splittringen af deras stift förde till svåra olägenheter. I den ryska
Södern fordrade redan de haliczska och än mer de litauiska och polska härskarne
af patriarken, att en ny metropol skulle upprättas för Halicz eller Litauen. Moskva-
metropoliterna motarbetade detta, de betraktade det som en minskning i sina rättig-
heter, ty såsom Kievstolens arftagare hade de anspråk på hegemonien i hela Ryssland.
Så gick kyrkan statens ärenden i sitt starka betonande af Rysslands enhet. Gröfsta
okunnighet härskade. Jämfördt med det romerska prästerskapet med dess hierarki,
dess vetande och dess höga lefnadsordning stack det ryska jämmerligt af; poperna
närmade sig alltmera till bönderna, och munkarne, bland hvilka biskoparne
rekryterades, voro icke mycket bättre. Med dess okunnighet växte dess hat mot
den latinska kyrkan och dess egenkära föreställning om ofelbarheten af egen
bekännelse och gudstjenstordning. Grekerna hade i själfviska afsikter underhållit
detta hat och denna egenkärlek, som slutligen skulle vända sig mot dem själfva.
Det grekisk-romerska försoningsverket, kyrkounionen i Florens (1439), strandade
nämligen icke blott på massans och det lägre prästerskapets fanatism i Konstantinopel
- Moskva skulle aldrig hafva gått in därpå. Äfven de andlige i Polen och Litauen
voro alls icke besjälade tif någon nitälskan för unionsverket, de hoppades att
därförutan kunna långsamt men säkert göra ryssarne till romierska katoliker i stället
för att erkänna det berättigade af en rysk kyrka. Om nu också unionstanken
aldrig blef fullständigt uppgifven i Litauen, några praktiska anordningar blefvo icke
heller där knutna till densamma. Därför sågo ryssarne i Konstantinopels fall 1453
Guds straff för grekernas affall, för den gudsförsmädande unionen; endast de hade
stått alla lockelser emot, följaktligen var blott deras ortodoxi höjd öfver allt tvifvel.
Så ryckte Moskva, världens enda oafhängiga ortodoxa residens, upp på det Nya
Roms plats (Östrom - gentemot Västrom, som för länge sedan bli f vit kätterskt).
Så ansågo sig ryssarne till och med gentemot grekerna som ortodoxiens sannskyldiga
väktare, och deras högfärd kände inga gränser.
Den var fullkomligt oberättigad, ty det ryska andliga ståndet, den enda fackla,
som fanns i landet, förmörkades alltmer. Det fanns inga skolor - man begärde
af poperna blott, att de skulle kunna läsa och känna de enklaste gudstjenstliga
förrättningar. Medan i Västerlandet Wyclif, Hus, de stora kyrkomötenas arbetare,
ville hämma kyrkans alla missbruk och särskildt dess förvärldsligande, uttömde sig
den ryska kyrkans ifver på frågorna om huru många gånger man skulle sjunga
halleluja, om man vid kyrkovigning skulle föra processionen medsols eller motsols
och annat dylikt. Då verkliga kätterier uppenbarade sig i hennes krets, stod hon
maktlös och kunde blott mota det onda med tortyr och afrättningar.
Med ett sådant prästerskap, som fullkomligen åtnöjdes med sina öfversatta andakts-
böcker, en aristokrati, som var i allt beroende af den råe tsarens godtycke och
måste förtjena hans nåd under ständiga krigståg, en bondeklass, som till stor del
bestod af fångar, som blifvit återköpta från tartarerna och behållit sin ofrihet, och
för öfrigt af frie, som trycktes af godtyckliga skatter och godtyckliga förordningar,
bebådande en allmän träldom, är det visserligen icke att undra öfver att den ryska
litteraturen stod lågt. Endast folksången vittnar om den litterära begåfningen hos
en stam, som fattigdom och förtryck kunnat böja men icke förkrossa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
