Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ryssarnes rike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egarklass, bojarerna, de förnäme, i grunden ännu icke någon strängt afsöndrad
kast. Ojämförligt talrikare var furstens krigsfölje, hans druzjina, soldater, för hvilkas
underhåll han drog försorg och med hvilka han delade sitt byte och äfven sina
landtegendomar. De äldre, mera förtjente ryckte upp i högre grader; ju mera rik
och ansedd fursten var, dess mera sådant folk fick han, en ständig här, till hvilken
han stod i ett nära, nästan förtroligt förhållande. Alla andra - bortsedt från krigs-
fångar eller köpta slafvar - kallades »människor» (i motsatts till furstens män: musj
och musjik), äfven »svarte» eller »stinkare». Från de egentliga bönderna skilde sig
tidigt städernas invånare (Novgorod, Kiev o. a.), kring träborgarne nedsatte sig
handtverkare och köpmän, som vunno ett visst anseende. Icke på öppna slätten
utan i städerna hölls folkförsamlingen, vjetje, som förhandlade med fursten, beslöt
öfver krig och fred och ofta blott mottog hans befallningar. Tid och ort för dessa för-
samlingar, vid hvilka det ofta gick stormigt till, öfverlemnades nästan åt slumpen. I de
stora städerna, särskildt i Novgorod, blef vjetjen till en makt, som fursten måste räkna
med; annorstädes under svaga furstar ryckte jordegarne, bojarerna, allt inflytande till sig.
Från de gammalryska, varägiska samfundsförhållandena afveko de senare hufvud-
sakligen genom bortfallandet af druzjina, följet. I det litauiska Ryssland stod stor-
fursten redan i kraft af eröfringens rätt som absolut härskare öfver all fri, oupp-
odlad mark, som han utdelade åt bojarer för att af dem få krigstjenst (därför ärfde
icke kvinnor såsom i länsgods), eller åt bönder, som han förpliktade till dagsverken
och kunde när som helst afhysa. Landets beroende af Litauen var dock intet
enhetligt utan aftog steg för steg. De tidigast införlifvade områdena förlorade hvarje
autonomi, gingo upp i litauiska vojevodskap (Vilna, Troki). De senare införlifvade
förlorade visserligen sina inhemska furstar men behöllo sin provinsiella autonomi;
storfursten nämnde ofta sina ståthållare med deras samtycke men fick till ämbets-
män och godsförvaltare blott nämna infödda. De sist förvärfvade områdena (de
tjernigovska) behöllo sina furstar och dessa till och med rätten att välja mellan
Litauen och Moskva.
I det moskovitiska Ryssland medförde landets unga kolonisation på en bojars
eller furstes mark större ofrihet för nybyggarne. Antalet ofrie tillväxte i synnerhet
efter tatarernas infall, ty de förde massvis med sig de fria männen i slafveri, och
när dessa sedan återköptes, blefvo de slafvar under ryska herrar. Följets plats
intogs af furstens »hoffolk» - än i dag är dvorjanin beteckningen för en rysk adels-
man, men dvorovyje liudi för betjenter - hans tjenstemän och krigare, alla helt och
hållet beroende af hans goda behag, öfver dem stodo bojarer och furstar, efter-
kommande af ett ofantligt antal småfurstar, bland hvilka högre ämbetsmän och
ståthållare valdes, vojevoder och namjestniki, som storfursten sände till sina borgar.
»Hoffolket» sände han till de små träborgarne i synnerhet vid sydgränsen gentemot
steppen för att iakttaga tatarerna. Här ansatte han också gärna de till honom öfver-
gångna tatarerna för att »släppa hund mot hund». Hans vojevoder och namjestniki
förbundo mililäriska, administrativa och dömande funktioner. Från dem vädjades
till storfursten, som med sin duma, till hvilken åter bojarer och furstar hörde,
dömde i sista instans. Men duman hade blott rådgifvande stämma och var af fursten
beroende, då rätten till säte i duman icke var ärftlig. Han sammankallade den
också endast efter sitt goda behag och satte de anseddaste bojarer vid sidan af de
ringaste slafvar. Bojarerna underhöllos med tjenstegårdar, och äfven andra tjenste-
män aflönades blott med naturaprestationer. Rätten att öfvergå från en furste till en
annan blef tidigt inskränkt, men andra bojarernas privilegier egde bestånd, särskildt
lindrigare beskattning. Trots alla företrädesrättigheter och ärebevisningar kände sig
alla såtillvida på lika fot, att de voro storfurstens slafvar. Detta var frukten af
den tatariska träldomens och den grekiska kyrkans förenade inflytande, och den,
som ville resa sig, såsom Novgorod, fick bota med sin undergång. Så uppbyggdes
så småningom en orientalisk despotism i Ryssland, men i denna hårda skola är
äfven grunden lagd till Rysslands storhet eller kanske rättare till dess storlek.
Fördelade i två stora nationella stater gingo slaverna öfver tröskeln till den nya
tiden. Den ena var grekisk och orientalisk, den andra, till hvilken vi nu öfvergå,
latinsk och västerländsk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
