Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Polen under Piasterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
650 A. BRtCKNER, SLAVERNAS INTRÄDE I VÄRLDSHISTORIEN.
med Przemyslidernas utgång genom Wenzel III:s mord (1306). Nu kunde enhets-
tanken i Polen själft icke mera kväfvas, en kujavisk Piast, Wladyslaw Lokietek
(Dvärgen), gick helt upp däri och fullföljde sitt mål med seg energi. Utan att tappa
modet hade han i många år kämpat för sin rätt men måste dock hylla Böhmens
konung och slutligen fly ur landet ända till påfven i Rom. Med ungersk hjälp -
Karl Robert af Anjou var Böhmens svurne motståndare - satte han sig fast i Lill-
polen och hans ihärdighet kröntes slutligen med framgång. Han företrädde den
nationella ståndpunkten och visste äfven att skaffa sig kurians gunst. Så tillföllo
honom efter 1306 de lillpolska landskapen, Pommerellen och Storpolen. Det tyska
borgerskapet i Posen reste sig förgäfves, mycket farligare var ett uppror af fogden i
Krakau, hvilken jämte biskopen inkallade den schlesiske Piasten Boleslaw af Oppeln
och bragte städer och kloster i Lillpolen på sin sida. Dock segrade äfven här
Dvärgens energi och klokhet, han förstod att söndra sina motståndare och höll 1312
en fruktansvärd räfst med Krakau. Denna katastrof öfvervann borgerskapet som
politisk korporation aldrig, men å andra sidan försvann nu det tyska språket för
alltid ur stadens municipala akter och tyskarnes försök att taga makten i Lillpolen
var kraftigt tillbakavisadt.
Dvärgen lät kröna sig 1319 i Krakau, men Schlesien, som hyllade den böhmiske
konungen, hade affallit, Masovien erkände likaledes Luxemburgaren Johan som sin
länsherre, då han 1328 gjorde sitt korståg mot Litauen med Tyska orden och icke
förgäfves gjorde anspråk på titeln konung af Polen. Pommerellen gick nu äfven förloradt.
Brandenburgarne hade begagnat sig af Dvärgens svaghet och Wenzel III:s förläning
för att eröfra landet ända till Danzig, då Wladyslaw i sin nöd kallade den preussiska
orden till hjälp (1308). Just därpå väntade orden och besatte Danzig som Polens
bundsförvant för att därpå fördrifva polackarne därifrån och från hela Pommerellen.
Brandenburgarnes anspråk köpte orden för penningar, och penningar erbjöd den också
konungen för landets afträdelse, hvilket dock denne afböjde. Spelet var mycket
ojämnt; å ena sidan förfogade orden öfver outtömliga hjälpmedel och en slagfärdig här
samt en jämn rekrytering från Tyskland. En förträfflig handelspolitik tillförsäkrade
orden indräktig tull och dess städer rikliga förtjenster. Polen var som inland hän-
visadt till Weichsel och dess produkter måste staplas i Thorn. De preussiska städerna,
som utgjorde ett af hansans kvarter, deltogo i dess gifvande nordiska handel. Nu
fattade orden också fast fot på den andra Weichselstranden, där munkarne ej hade
det ringaste att skaffa, och hotade Polen åt landsidan. I den påtvungna kampen
satte konungen kurian och alla möjliga bundsförvanter i rörelse, men orden gäckades
med Roms bannstråle och köpte af böhmiske konungen Pommerellen och landet
Dobrzyn. 1331 slog orden sitt afgörande slag, trängde fram till Kalisz och ödelade
landet så grundligt och systematiskt, att de hedniska preussarne icke kunnat göra
sådan skada på 200 år. Men slaget vid Plowze tvang riddarne att göra halt, och
Polen var för ögonblicket räddadt. Till dyrt pris blef ett vapenstillestånd beviljadt;
då dog konungen 1333. Två år förut hade han samlat den polska adeln (szlachta)
till dess första allmänna möte och genom att gifta sin son med en dotter till Litauens
furste visat sina efterträdare vägen till Polens upprättelse.
Hans ende son Kasimir (på polska Kazimiesz) hade icke förgäfves vistats vid den unger-
ske Anjous glänsande hof; att bringa sitt land lika högt som det rika Ungern blef målet för
hans äregirighet. Därför behöfde han freden och uppgaf den hopplösa kampen
med orden. Genom förmedling af hans svåger, konungen af Ungern, kom det i
Wyschehrad 1336 till fred med Böhmen och skiljedom i striden med Tyska
orden. Kasimir afträdde uttryckligen Schlesien och det masoviska Plock till konung
Johan i Böhmen mot att denne afsade sig alla anspråk på Polens krona. Tyska
orden tilldömdes Pommerellen mot att återgifva Dobrzyn och sina eröfringar i
Kujavien, som den emellertid tills vidare behöll i afvaktan på den polska adelns
samtycke. Först efter långa förhandlingar utverkades detta, och freden ratificerades
i Kalisz 1343. För dessa svåra förluster i väster sökte Kasimir ersättning i den
ryska Östern. Hans anförvant, fursten af Halicz, hade dött utan att efterlemna
barn 1340, och Kasimir förekom sina medtäflare, slog tatarerna och införlifvade
Halicz och Volynien med polska kronan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
