Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Letter och litauer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
654 A. BRtCKNER, SLAVERNAS INTRÄDE I VÄRLDSHISTORIEN.
Vilna. Litauens fredliga kristnande korsade dess planer, och redan Olgerd fordrade,
att orden skulle förflyttas från Preussen till Rysslands gränsland mot tatarerna.
Olgerd och Keistut delade som goda bröder sina uppgifter. Olgerd vakade på
den östra sidan; han var den mest försiktige och tystlåtne bland furstar, den mått-
ligaste bland människor, i sitt ständiga allvar fri från hvarje fåfäng äflan. Keistut
försvarade västra gränsen mot ordensbröderna, som under åren 1345-1382 gjorde 96
»resor» till Litauen, hvilka han besvarade med 42 anfall på Preussen och Livland.
Han vara ehuru hedning den mest ridderlige motståndare, som någonsin bekämpade
orden. Det kom visserligen icke nu till öppna fältslag, men orden vann alltmera
fotfäste, Europas outtömliga hjälpkällor stodo den till buds. Det blef alltmer en
modesak att lära sig riddarens yrke på de preussiska resorna. Den engelske konungen
Henrik IV brast 1410 ut i skratt, när de polska sändebuden uppfordrade honom
att förbjuda sina undersåtar att deltaga i de preussiska resorna. Hur var detta
möjligt, han var ju själf som deltagare i 1391 års resa ett Preussens barn! Och
hur glänsande voro icke dessa resor, t. ex. den af år 1345, då Johan af Böhmen
reste för tredje gången och hade i följe 200 furstar och herrar.
På Olgerd följde en af hans många söner, Jagello, som ärfde faderns allvar och
enkelhet, hedniska vidskepelse och ryska väsen. Något af det vänskapsförbund,
som de gamle slutit med hvarandra, förenade också honom med hans kusin Vitovt,
Keistuts store son. Men hans regering lofvade i början icke godt: han inlät sig i
afundsam täflan med sin öfverlefvande farbroder, som därvid fann sin död, han köp-
slog med Tyska orden och bröt tro och lofven mot sina fränder. Dessa obe-
hagliga händelser gjorde emellertid Jagello ensam till »litauers och ryssars stor-
furste», och under honom förvaltade bröder och kusiner mera aflägsna landsdelar.
Då träffades han af de lillpolska herrarnes uppfordran att fria till deras drottning.
Villkoren voro hans eget, hans bröders och hans hedniska undersåtars dop till den
romerska tron, restitution af Polens krona till dess gamla gränser och förening af
hans litauiska och ryska land med Polens krona »för evig tid».
Fördelarne för Polen af denna förbindelse visade sig snart. Jagello, eller som
han med sitt kristna namn kallades, Wladyslaw, drog med stort följe till Litauen
och genomförde dess kristnande, utom hvad angår de hårdnackade hedniska samai-
terna, kurernas närmaste grannar i söder. 1387 upprättades ett litauiskt biskops-
döme i Vilna och de hedniska templen och lundarne förstördes. Folket fogade sig
utan motstånd. På samma gång likställdes konungens litauiske tjenstemän med
den polska adeln; i stället för den gammallitauisk underdånigheten inträdde full
polsk oafhängighet särskildt för dem, som blefvo romerska katoliker, och dem en-
samma tillförsäkras ämbetena och upptagande i den polska adeln. Denna in-
skränkning, som uteslöt bojaren med grekisk bekännelse från ämbeten och säte i
furstens råd, sattes dock icke i verket och blef senare uttryckligen upphäfd. Emel-
lertid hade drottning Hedvig för alltid utdrifvit ungrarne från Halicz’ område, där
hennes fader anställt dem, och för polsk kolonisation, särskildt för de stora
godsherrarnes landhunger öppnades utomordentligt gynnsamma tillfällen. Det rika,
af tatarerna uppgifna Podolien visade sig i synnerhet så lockande, att här uppstod
en stam af polska godsherrar, som icke ville finna sig i landets samhörighet med
Litauen utan här liksom i Volynien yrkade på fullständig inkorporering i Polen.
Konung Wladyslaw hade med förbigående af sina egna odugliga bröder 1392 dragit
sin kusin Vitovt, i dopet kallad Alexander, ifrån hans förbund med Tyska orden
genom att göra honom till storfurste i Litauen på lifstid. Men Vitovt förlorade
1399 den afgörande drabbningen mot tatarerna vid Vorskla. Därigenom blefvo
litauerna mera fogliga mot de polska förslagen och unionen knöts fastare (1401).
Snart skulle denna union erhålla sitt blodsdop.
Så länge den upphöjda, fromma drottningen lefde, var freden tryggad, men hon
dog redan 1399, och nu drog det sig tillsammans till en uppgörelse. Mellan
orden och kronan fanns utom den principiella striden blott obetydlig anledning till
tvist, som kunnat lätt biläggas. Också sökte orden att afskilja Polen och med
Litauen ensamt utkämpa sin strid om det redan eröfrade men åter upproriska,
alltjämt hedniska Samaiten, Men Wladyslaw gjorde Vitovts sak till sin egen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
