Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Letter och litauer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
656 A. BRtCKNER, SLA VERKAS INTRÄDE I VÄRLDSHISTORIEN.
kyrka, skola, städer ända till aflägsna herresäten fylldes med polska element af en
högre kultur. På det konfessionella området öppnades därigenom utsikter af den
största betydelse icke blott för freden i landet, utan ock för Roms erkännande i Östern
och för den af Rom lifligt önskade kyrkliga unionen. Vitovt lät sina ortodoxa biskopar
välja en särskild metropolit af Kiev, och denna lät vinna sig för en union med
Rom. Han infann sig med en obediensförklaring för kyrkomötet i Konstanz, men
mötet skulle just åtskiljas och kunde icke upptaga den stora unionsfrågan.
Vitovt dog utan att efterlemna barn och med honom den siste representanten
för litauisk själfständighet i stor stil. Äfven hans kusin, konung Wladyslaw, fick
länge, trots förnyade äktenskap, ingen manlig arfvinge, men slutligen födde honom
hans sista gemål söner på hans gamla dagar. Hans son Wladyslaws erkännande
som tronföljare kunde blott mot nya privilegier utverkas af den polska adeln, och
konungamakten blef ytterligare försvagad. Adeln tryggade sin frihet och egendom
mot allt egenmäktigt förfarande från kronans sida och utverkade, att icke blott
Podolien utan efter den dåvarande storfurstens död äfven Litauen-Ryssland skulle
införlifvas med Polen. Efter Vitovt hade nämligen en broder till Jagello tvärt-
emot bestämmelserna i Horodlo-unionen blifvit vald till storfurste af litauerna och
bekräftad i denna ställning af den viljesvage konungen. Unionsverket var formligen
ifrågasatt.
Då Jagello-Wladyslaw 1434 dog, hade Krakau-monarkien, såsom dess motståndare
under 14:de århundradet betecknade den, blifvit en europeisk stormakt. Redan
fattade den fast fot i söder, ty Moldau blef polskt län 1389, och genast visade sig
den dragningskraft, som utgick från detta Polen och dess Jagelloner. Medan Habs-
burgarne blott genom giften och arfsfördrag ökade sina land, mest mot folkens vilja,
buro folken frivilligt sina kronor till Jagellonerna. Detta hade böhmarne gjort redan
1421, men då hindrade de religiösa motsatserna såväl Wladyslaw att mottaga som
Vitovt att behålla Wenzelkronan. »Tutorer» i Polens särskilda provinser öfvervakade
efter Jagellos död ordningen, så länge den nye konungen, Wladyslaw, var omyndig.
Själen i regeringen var den siste polske representanten för medeltids-hierarki och
ortodoxi med dess öfverherradöme öfver andligt och politiskt lif, Krakau-biskopen
Olesnicki, som 1410 hade räddat Jagello vid Tannenberg. Olesnickis inflytande
hindrade hvarje samverkan med de nu genom kalkens bruk i nattvarden afsöndrade
böhmarne, men i stället gynnade han de ungerska förslagen. Ungrarne före-
drogo nämligen under den växande faran för turkarne att välja den polske konungen
framför att vänta på den omyndige Ladislaus Postumus’ uppväxt och en osäker
hjälp från Tyskland, och den polske hjälten, den siste kristne riddaren på tronen,
mottog med glädje den ungerska kronan. Halfmånens utdrifvande ur Europa före-
sväfvade honom. Han vann ock segrar, och den fred, som den förödmjukade sultanen
1444 erbjöd, innehöll mera lockande villkor, än sultanen någonsin allt intill våra
dagar erbjudit en kristen härskare. Dock bröt Wladyslaw omedelbart freden, och i
den nu följande, otillräckligt förberedda striden vid Varna stupade hjälten 1444.
Ungrarne flydde, polackarne blefvo nedhuggna. De kristna Balkanstaternas under-
gång var beseglad, Konstantinopels fall oundvikligt, och Polen blef afskräckt för lång
tid från att bilda liga mot turkarne.
Polackarne erbjödo sin krona åt konung Wladyslaws broder Kasimir, men denne
dröjde att mottaga valet. Han var redan genom litauernas val storfurste i deras
land och sökte begagna denna ställning för att skaffa sig ett större inflytande som
konung i Polen. Han gaf ock sitt stöd åt Litauens rätt till Volynien och Podolien
och sökte upprätthålla ett vänligt förhållande till den ryska befolkningen, liksom
han genom förbund med Moskva och de ryska storfurstarne (1449) sökte bilägga
alla gamla tvistefrågor på den östra gränsen. Men sedan han väl blifvit krönt till
konung i Polen (1447) och nödgats bekräfta den polska adelns och kyrkans alla
privilegier, kunde han hvarken hindra den polska invasionen åt öster, som hade
Litauens fullständiga uppgående i Polen till mål, ej heller i längden stäfja den
polska adelns och prelaternas öfvermakt, ehuru han med mycken fintlighet visste att
begagna sig af de olika landsändarnes och prelaternas inbördes täflan om makten.
En viktig epok i Polens historia bildar hans regering framför allt genom att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
