- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
668

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Mähren och Böhmen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

668 A. BRtCKNER, SLAVERNAS INTRADE I VÄRLDSHISTORIEN.
och våldsdåd mot kyrkan samt lemnade därför två gånger sitt stift och blef munk
i Rom. Under tiden hade en af hans bröder trädt i förbindelse med kejsar Otto III
och hans polske bundsförvant Boleslaw Chrobry. Till hämnd därför blefvo fyra af
bröderna i Böhmen angripna och dödade af Boleslaw II, och Wojtech-Adalbert gick
därför ut som missionär i den polske Boleslaws tjenst. Därvid vann han snart
martyrglorian 997 och kom att kraftigt befordra Polens kyrkliga och nationella
enhet. Przemyslidernas välde hade nu utbredt sig vida utom Böhmens gränser men
fann i den äregirige polske hertigen, sedermera konungen Boleslaw I en öfverlägsen
motståndare. Hans eröfringar från Böhmen gingo emellertid under den följande
upplösningen åter förlorade, och den krigiske Brzetislaw I (f 1055), som var på god
väg att från Böhmen upprätta ett stort västslaviskt rike, förenade åter Mähren med
Böhmens krona.
Äfven Böhmen gick emellertid en upplösningens tid på halfannat århundrade till
mötes efter Brzetislaws död genom delningar mellan hans söner och deras arfvingar.
Det hjälpte icke, att småfurstendömena förlades till Mähren (Brunn, Olmutz, Znaim
m. fl.), och att släktens senior blef hertig i Prag och därmed landets öfverherre.
Kejsarens bekräftelserätt, adelns och folkets valrätt och frändernas arfstvister om
riket, hvilket här liksom i Ryssland och Polen betraktades som ett stort jordagods i
dynastiens ego, bragte länge ohjälplig förvirring. Emellertid tyckes den årliga tributen
till Tyskland redan i 11: te århundradet hafva upphört, och Wladyslaw II, som tagit
en ärofull del i Fredrik Barbarossas italienska fälttåg, fick af kejsaren konungatiteln
för sig och sina efterkommande. Samme kejsare styckade emellertid sedermera riket
genom att göra Mähren och biskopsdömet Prag till riksomedelbara områden.
Przemysl Ottokar I (1197-1230) inleder en ny, ärofull period af Böhmens
historia. Han bragte de afsöndrade landsdelarne, markgrefskapet Mähren och
biskopsdömet Prag, åter under Böhmens krona och fick både påfve och kejsare
att erkänna Böhmen som ett oberoende rike. Kejsaren förband sig att icke inblanda
sig i böhmiska tronföljdsfrågor (1212), och än viktigare var, att kronans ärftlighet
med förstfödslorält nu gjorde sig afgjordt gällande i praktiken. Ottokars verk full-
följdes icke utan framgång af hans son Wenzel och med utomordentlig lycka af
dennes son, den ridderlige Przemysl Oltokar II (1253-1278), Genom gifte med den
siste Babenbergarens syster fick han anspråk på Österrike och Steiermark, som han
med framgång häfdade med vapen mot konung Bela af Ungern (1260), och genom
arfsfördrag med sin kusin, hertig Ulrich af Kärnten och Krain, kom han senare i
besittning äfven af dessa land. Såsom kyrkans riddare slod han städse på god
fot med påfvarne, »reste» två gånger till Preussen, gaf sitt stöd i striden mot Hohen-
stauferna i Italien och fick till belöning påfvens bekräftelse på sina eröfringar. Under
interregnum i Tyskland höll han maktens vågskål i sin hand, men just hans stora
välde, som sträckte sig från Erzgebirge till Adriatiska hafvet, gjorde, att hvarken kurian
eller riksfurslarne unnade honom kejsarkronan.
Äfven med afseende på den materiella och andliga kulturen utmärktes dessa tre
regeringar af utomordentliga framsteg. Landet började nu på allvar koloniseras med
tyskar i synnerhet i städerna och vid bergverken (Iglau, Deutsch-Brod, Kuttenberg),
där den saksiska bergsrätten vann insteg liksom Magdeburgs stadsrätt i de många
tyska städerna. De stora skogarne utskiftades åt tyska kolonister, tyskt språk och
tyska seder vunno insteg äfven vid hofvet och på riddarborgarne, så att äfven borgar,
som byggdes af den slaviska adeln, fingo tyska namn (Rosenberg, Sternberg, Waldstein
o. s. v.). De förnämsta tyska minnessångarne vistades vid Przemyslidernas hof,
och i städerna vimlade det af tyska skolor. Utan allt tvifvel har denna invandring
kraftigt bidragit till landets uppkomst. Främmande kapital drogs in i riket, och
skickliga yrkesmän befordrade dess handel och industri, på samma gång som
böhmarne äfven i öfrigt tillgodogjorde sig Tysklands högre odling. Men dessa
förmåner köptes dyrt med förlusten af landets nationella enhet. Tyskarne samman-
smälte icke med den tjechiska befolkningen utan bildade en stat i staten, och den
inhemska riddarklassen såg redan snedt på tyskarnes rikedomar och privilegier,
ehuru de själfva efterbildade deras seder. Delta blef ödesdigert, då det kom till
vapenskifte mellan Ottokar och den nye tyske konungen Rudolf af Habsburg, ty

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0696.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free