Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Slaverna i Södern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SLAVERNA I SÖDERN
Den möt väster längst framskjutna och därför först förlorade utposten bland
sydslaverna utgjorde slovenerna, som i likhet med andra slaviska stammar (slovaker,
slovinser i Pommern, slovener kring stora Novgorod o. s. v.) buro ett namn, som
greker och romare gjorde till gemensam beteckning för hela folkgruppen. Redan i
6:te århundradet hafva de kämpat mot Agilolfingernas bayrare och mot langobarderna
i Friaul och Istrien, ja deras röfvartåg utsträcktes äfven till det egentliga Italien. De
delade serbernas öde vid Saale och Elbe. Utan någon samlande statsbildning låg
den glesa befolkningen i Steiermark, Kärnten och Krain under för de tyska vapnen
och den tyska omvändelsen, som mest utgick från Salzburg. På denna mark och
ännu längre mot öster till Raab, Donau och Drava hafva tyska missionärer lagt
grunden till den slaviska kyrkliga terminologien, som också trängde öfver Donau
till Mähren och Böhmen och icke förkastades af de grekiska bröderna Cyrillus och
Methodius. Att slovenerna redan i 9:de århundradet underkastade sig tyskarne
och antogo kristendomen, skyddade dem mot utrotning, och ehuru bayersk koloni-
sation betydligt minskat deras område, hafva de dock hållit sig kvar ända ned i
Venezien (resianerna) alltintill denna dag. Deras första förtryckare, avarerna, bära
väl skulden för att de före 9:de århundradet icke kommo öfver en löslig by- eller
häradsförfattning.
Kejsardömet Österrike visar sig i sitt nuvarande omfång redan i det 6:te och 7:de
århundradet. Åtminstone motsvaras det af avarernas område. Dessa »turkar» hade
558 visat sig vid de östromerska gränserna, hade 567 med hjälp af de strax därpå
till Italien af tågande langobarderna tillintetgjort gepiderna och besatt Pannonien.
Härifrån behärskade de slaverna vida omkring, från de östslaviska duleberna i det
n. v. Galizien öfver Böhmen ända till Kärntens inbyggare och längs Save ända
till nedre Donau. Ströftågen riktades mot Italien, men i synnerhet hemsöktes Balkan-
halfön, där det sista och mest förödande infallet gick mot Konstantinopel. Avarerna
läto slaverna kämpa sina strider och bildade själfva blott reserven; om vintern drogo
de från Pannonien till de underkufvade slaverna, lefde på deras kost och våldförde
deras kvinnor. Året 626 betecknade vändpunkten i deras makt. Under anförande
af en »frankisk» köpman Samo drogo västslaverna emot dem och afskakade oket.
Som härskare öfver de slaviska stammarne mellan Elbe och Öder utsträckte han
sitt välde till Karpaterna och steierska alperna och reste sålunda ett skyddsvärn
emot dem för mer än 30 år. Äfven sydslaverna, kroater och serber, lyckades värja
sig, och bulgarerna vid nedre Donau besegrade dem i grund. Så blefvo avarerna
farliga endast för sina närmaste grannar, slovenerna, men ett förbund med Tassilo
och hans bayrare mot Karl den Store invecklade dem i ett krig mot den frankiska
monarkien, som medförde deras fullständiga undergång.
Annorlunda utvecklade sig sydslavernas öde på Balkanhalfön. Större statsbild-
ningar misslyckades visserligen regelbundet äfven där. Detta berodde i första rum-
met på landets natur. I motsats till de Iberiska och Apenninska halföarne, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
