- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
676

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Slaverna i Södern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

676 A. BRtCKNER, SLAVERNAS INTRADE I VÄRLDSHISTORIEN.
förr eller senare måste förenas i ett välde, har Haemushalfön alltid varit ett drifhus
för partikularismen. Ingenstädes åtskilja bergskedjor landsdelarne så fullständigt
från hvarandra som här. Så stupar Balkan brant mot söder men sänker sig helt
sakta mot den främmande Norden, så att Bulgarien blott därifrån är lätt tillgängligt.
Så är det också med Bosnien, det formligen lockar in folken från andra sidan
Donau och afspärrar dem hermetiskt från den öfriga Södern. Det har därför aldrig
funnits en balkanstat utan alltid småstater, som upprifvits i inbördes fejder. Vidare
lockades dessa småstaters bulgarer och serber m. fl. mot söder och förbrukade sina
krafter i onyttiga strider mot grekerna, ty grekernas hjälpmedel voro outtömliga,
deras taktik och uthållighet öfverlägsen, deras diplomatiska konst att spela ut den
ene fienden mot den andre mästerlig. Om ock deras läge syntes än så förtvifladt
och kejsare och folk måste tänka på att öfvergifva sin stad - de repade sig alltid
ånyo. Därtill kom den fördel de drogo af hafvet, som enade hvad landet åtskilde;
var också inlandet helt och hållet i slavernas händer, kusterna, kuststäderna, öarne
förblefvo grekernas ända till slutet. Därifrån återeröfrades inlandet. Bristen på en
stark flotta hindrade slaverna från en verklig belägring af Konstantinopel och Saloniki.
Ehuru det lyckades dem att öfversvämma hela halfön och framtränga ända till
Kreta och Cykladerna, så hafva de dock slutligen fått vika öfver hela linien,
Peloponnesos och Hellas åter blifvit helt grekiska och den albaniska stammen kunnat
utbreda sig öfver gammalserbisk mark.
Bredvid greker, albaneser och slayer fanns det också österut en romaniserad
folkstam, rumänerna, som de kalla sig själfva, valakerna eller vlacherna som de
nämnas af slaverna, den gamla inhemska befolkningen i Dacien, som undan folk-
vandringens stormar hade flytt upp bland bergen för att som herdar genomströfva
Balkan och Karpaternas hela sträckning eller från bergen stiga ned på slätterna i
stora Valakiet och det östliga Ungern (Marmaros), så snart de blifvit halfvägs
utrymda af steppfolken. I Valakiet finna vi dessa rumäner åtminstone sedan llrte
århundradet. Från Marmaros hafva de dragit öster ut in i Moldau, där ett rumä-
niskt furstendöme upprättades i midten af 14:de århundradet. Ungern hade politiskt
inflytande öfver de båda »vojevodskapen», ända till dess Polen i 15:de århundradet
gjorde det länshögheten öfver Moldau stridig. Kulturellt stodo alla rumäner på
Balkanhalfön samt i Valakiet och Moldau fullständigt under sydslaviskt inflytande,
deras kyrka var den grekiska, deras skriftspråk ända in i 17:de seklet kyrkoslaviska,
liksom än i dag en stor mängd kulturord i rumänskan äro slaviska. Men sedan 16:de
århundradet aflöstes den ungerska och polska öfverhögheten af den turkiska och
bägge hertigdömena blefvo skattskyldiga vasallstater under turkarne.
Äfven sedan de hunniska stormarne lagt sig, blef ingen varaktig fred det byzantinska
riket beskärd, fast det i det längsta höll fast vid Donaulinien. Det hjälpte icke, att
Justinianus anlade ett system af fästningar bakom Donaulinien. Just hans regering
oroades af slavernas inbrott. Från avarernas och andra turkiska stammars infall
skilja sig slavernas därigenom, att turkarne alltid återvände öfver Donau, men sla-
verna redan i andra hälften af det 6:te århundradet började göra sig hemmastadda
på Balkanhalfön, i det de uppgåfvo Norden åt nomaderna. Grekerna, som uppe-
höllos af de olycksdigra striderna i Orienten, lemnade dem så fritt spelrum, att
hela fastlandet ända till Lakoniens sydspetsar i 7:de århundradet blef slaviskt. Grek-
erna behöllo kustorterna och det öppna landet från Adrianopel till den långa mur,
bakom hvilken hufvudstaden ansåg sig säker. Till grekernas lycka saknade slaverna
all sammanhållning.
Ett steppfolk, bulgarerna, skapade den första slaviska staten på Balkanhalfön.
De uppdöko strax efter hunnernas försvinnande - tydligen upplöste sig dessa i
deras leder ofvan Donau. Bulgarerna bosatte sig i vinkeln mellan Dnjestr och
Donau. Den grekiske kejsaren ville drifva dem ur sitt bo men blef slagen och drog
Asparuchs hord efter sig. Den gick 679 öfver Donau och underkufvade sju slaviska
stammar mellan Donau, Balkan och Morava. Som de flesta andra turkiska horder
skulle också dessa bulgarer hafva spårlöst försvunnit, om de icke sammansmält med
den nu inhemska slaviska befolkningen. Så gåfvo de kittet till en statsbildning, i
hvilken det härskande elementet så fullständigt utbytte sin turkisk-tatariska art mot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0704.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free