Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Slaverna i Södern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
682 A. BRtCKNER, SLAVERNAS INTRADE I VÄRLDSHISTORIEN.
till tsar. Han bildade en liga mot turkarne för att utdrifva dem ur Europa, men
den stora hären lät öfverraska sig om natten af några tusen turkiska ryttare och
blef i grund slagen vid Maritza 1371. Turkarne inföllo nu i öfre Macedonien och
tvungo dess furstar till krigsförbund.
Den siste Nemanjiden dog kort efter slaget utan arfvingar, och knes Lazar, som
redan spelat en roll vid Stefan Urosjs hov, samlade en rest af Serbien under sitt
välde och upptog i förbund med konungen af Bosnien striden mot turkarne på nytt,
men i det blodiga slaget vid Kosovo 15 juni 1389 blef den kristna hären slagen,
ehuru sultan Murad I dödades. Lazar och inånga kristna herrar blefvo efter slaget
halshuggna vid Murads lik. Turkarne drogo sig emellertid tillbaka till Adrianopel,
och däraf uppkom ett rykte, att turkarne blifvit slagna.
De följande 70 åren af Serbiens historia äro blott en dödskamp. Efter den
fromme Lazar, som äras af folket som helig, följde hans son som despot i Belgrad,
betalade turkarne tribut, offrade sina systrar till harem och stridde på turkarnes
sida, antingen det gällde alt kämpa mot de kristne i Europa, såsom vid Nikopoli,
eller mot Asiens horder, såsom vid Angöra. Under hans systerson Georg Branko-
vitj öfversvämmade turkarne landet; och han egde stundom ej mer än Belgrad,
om h vilket Hunyadi förde en förbittrad strid mot turkarne. Efter Konstantinopels fall
slöt han sig till desse. Hans son testamenterade landet till påfven, men då änkan
inbjöd det påfliga sändebudet att mottaga länet, föredrogo adel och folk att inkalla
turkarne, h vilka besatte landet 1459.
Äfven Bosnien intog ett ögonblick en ledande ställning på Balkanhalfön. Landet
råkade tidigt under ungerskt inflytande, och Bosniens »baner» plägade innehafva unger-
ska värdigheter, fast beroendet af Ungern ofta nog var blott nominellt. Det
upplöstes fullständigt af Stefan Tvertko, afkomling af en ungrare, som konung Bela IV
insatt som »ban». Efter konung Ludwigs död 1382 begagnade sig Tverlko af för-
virringen i Ungern och Serbiens svaghet efter dynastiens utslocknande för att göra
sig oberoende af och göra eröfringar från Serbien. Nederlaget på Trastfältet (Kosovo)
gjorde ända på allt vidare framträngande mot öster, men i väster eröfrade han Dal-
matien (utom Zara) och Kroatien. Han är den ende, som förenat serber och kroater,
men han dog 1391, hans svaga efterträdare måste återställa Kroatien och Dalmatien
till Sigmund och förbrukade sina krafter i inbördes fejder. Den siste konungen
vägrade turkarne tribut i förhoppning om ungersk och veneziansk hjälp, men 1463
trängde turkarne in i Bosnien, läto afrälta konungen och förvandlade landet till ett
turkiskt paschadöme.
Bosniens historia har sin förklaring i religionen, ty Bosnien var det enda land
där patarenerna (bogomilerna) kommo till herradöme och vunno både furstar och
folk. Antingen ådrogo sig de bosniska banerna en bitter fiendskap af Ungerns och
Venedigs katoliker, och påfven predikade korståg emot dem, eller ock måste de rasa
mot sitt eget folk men då också vara beredda, att detta folk förband sig emot dem
med de ortodoxe, senare med turkarne. Ofta hjälpte de sig fram med att offentligen
bekänna katolicismen men hemligen hålla sig till patarenerna. Efter 1463 försvinna
patarenerna i Bosnien, hvilket berodde därpå, att människorna (det uppgifves ända
till 100,000) bortsläpades till Mindre Asien, att barnen massvis insattes i turkarnes
kadettskolor för att fostras till janitscharer, att de flesta kristne sökte rädda sig
öfver gränserna och utvandrade till grannlanden, i synnerhet Ungern, och att slut-
ligen en mängd af adeln och äfven andra sökte rädda sin egendom eller sin herre-
ställning genom att öfvergå till muhammedanismen.
Så försvann den ena balkanstaten efter den andra. Längst behöll det gamla
Dioclea eller Zeta (Montenegro), Nemanjidernas stamland, sin frihet, liksom det ock
först af alla återvann den. 1514 intogs landet under Skutaris paschalikat, men be-
roendet var ofta rent nominellt, ty landets klyftor och stup, som redan beredt de
grekiska härarne svåra nederlag, voro förträffliga stöd för inbyggarnes resningar.
De katolska chorvaternas eller kroaternas ursprungliga boningsplatser öfverens-
stämma icke med hvad vi kalla Kroatien. De lågo sydligare på andra sidan Save
mellan Istrien och Vrbas (i Bosnien) ända till Cetina (i Dalmatien). Landet delades
i 11 zjupanier med Belgrad (vid hafvet) till hufvudort. I strider med franker, venezi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
