Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Slaverna i Södern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
684
A. BRtJCKNER, SLAVERNAS INTRÄDE I VÄRLDSHISTORIEN.
Den helige Simeons silfversarkofag i Zara (Dalmatien). Med
framställningar ur den sydslaviska historien. (Framsidan.)
frambragt någon rikare historisk litteratur. Det är mest panegyriska biografier öfver
furstarne, af hvilka bulgaren Konstantin Filosofens biografi öfver Lazars son, despoten
Stefan (1389-1427), är den mest upplysande. Annars kände det slaviska Balkan
blott sitt folks traditionella litteratur, lyriska visor till ringdansen och bröllopsfesten.
Kyrkoslaviskan var litteraturens språk öfver hela halfön, och det dröjde ända in i
18:de århundradet, innan de nationella språken småningom började göra sig gällande.
Vid sidan af tsaren och det andliga ståndet utgjorde adeln (vlasteli) det viktigaste
ståndet. Ur den tog tsaren sina tjenstemän, det är framför allt i egenskap af hus-
bönder och godsherrar som de anföra uppbåden från sina gods, skipa rätt i första
instans, taga del i statens affärer och i någon mån dela lagstiftning och förvaltning
med konungen. Adeln delades i de förnämare banérherrarne och mindre män, som
rätt och slätt kallades krigare (vojniki). Men man kände ända till senare delen af
14:de seklet intet vasallitetsförhållande emellan dem, ingen annan maktens källa än
konungen. Till följd af korstågen började väl då det feodala systemet vinna insteg,
men det gick långsamt, och utvecklingen blef afbruten genom osmanernas invasion.
Adeln hade sina arfvegods, men tsaren kunde frigifva sina tjenare och utrusta dem
med arfvegods, hvarigenom också de blefvo adelsmän.
Bönderna bodde antingen delade i skilda familjer eller ock tillsammans i en
husgemenskap af flere släktled, en storfamilj (serbiska zadruga), som i senare tid
och framför allt under turkarnes herradöme kunde uppgå till 80 å 100 personer.
Den äldste, som ofta valdes eller utsågs af företrädaren, representerade familjen utåt
inför tjenstemän och domare och ledde inom familjen hushållningen, hvars af kast-
ning var gemensam. På begäran af ledamöterna kunde gemenskapen upplösas, i
hvilket fall den gemensamma egendomen delades, icke efter mantalet utan efter arfs-
förhållandet till förfäderna. I denna zadruga äro knappast rester af den fornslaviska
kommunismen bevarade. Montenegro med sina ytterst primitiva förhållanden, med
sin stränga familjedelning efter broderskap (närmare) och stammar (aflägsnare grad
af blodsförvantskap), som tillbedja en gemensam helig patron och hålla gemensamt
bete, känner icke till någon husgemenskap. - Något egentligt borgarstånd fanns det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
