- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
16

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den österländska forntidens politiska historia - 2. Egypten intill Amenofis IV. - Babylonien och Assyrien intill Tiglatpileser

I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

16 G. BEZOLD, DEN ÖSTERLÄNDSKA FORNTIDENS KULTURVÄRLD.
det senare Abydos) lyckades eröfra Deltalandet och förena hela Egypten under en
enda spira.
Under det att kulturhistorien har åtskilligt af stort intresse att hemta från de
första dynastiernas byggnadsverk och inskrifter och särskildt från de berömda py-
ramidbyggarne Cheops’, Ghefrens och Mycerinus’ tid, äro de källor, ur hvilka egyp-
ternas politiska historia under denna period har att ösa, sparsamma nog. De redo-
göra hufvudsakligen för egypternas strider med beduinerna på Sinaihalfön, hvars gif-
vande koppargrufvor först föranledde ^Nordlandets» invånare att inleda handelsför-
bindelser med sina grannar i öster och senare framkallade formliga eröfringståg mot
dessa. Redan vid denna tid lärde alltså egypterna känna de vägar, på hvilka de under
kommande århundraden segerrikt skulle tränga in i Asien för att under en lang tid
innehafva världsherraväldet. Det står utan tvifvel i sammanhang med dessa företag
mot beduinerna, att det egyptiska residenset flyttades mot norr, först till Abydos och
under den tredje dynastiens härskare till Memfis, I den senare hufvudstaden hade de
stora pyramidbyggarne af den fjärde dynastien sitt residens. Dessa konungar till och med
Mycerinus regerade med oinskränkt makt öfver hela Egypten i spetsen för en raskt
utvecklad och skickligt organiserad ämbetsmannakår. På denna det Gamla rikets
blomstringstid följde alltifrån den femte dynastien väldets gradvisa förfall, som tydligen
hade sin rot i en tilltagande försämring af rikets inre förvaltning, hvilken emellertid
till en början icke nämnvärdt påverkade den yttre politiken. Från härskarne af
den sjätte dynastien finnas sålunda berättelser bevarade om segerrika krigståg söderut,
som ledde till att det egyptiska väldet utsträcktes anda till det nuvarande Kartum.
Och ungefär från samma tid få vi - för första gången i Egyptens historia - höra talas
om vidsträckta och framgångsrika krigståg österut mot dg folkstammar, som vid
denna tid bebodde södra Palestina. Dessa yttre framgångar förmådde likväl icke
laka de inre skadorna. Visserligen bemödade sig i »Sydlandet» ättlingarne af en
gammal furstefamilj i Tebe att åter bringa landets desorganiserade förvaltning in i
de gamla fasta formerna. Men de förmådde ej i längden hämrria förfallet i den forna
monarkiska storstaten. Egypten sönderföll sålunda i ett antal större och mindre
vasallstater, som endast till namnet fortsatte att erkänna en konung af »öfre och
Nedre Egypten» som sin öfverherre. Först under »Mellersta rikets» tid, då den tolfte
dynastien var vid makten, hemtade sig landet från dessa oroligheter och inbördes-
krig. Det var äfven denna gång en tebansk furstesläkt, som under Amen em-het I och
dennes son Sesostris I på nytt befäste Egyptens maktställning, utvidgade dess om-
råde genom ett nytt segerrikt angrepp på Sinaihalfön och genom Nubiens eröfring
och skänkte riket en tid af fred och välstånd. Hvad det var för omständigheter, som
ledde till att riket omkr. 1800 f. Kr. åter skakades i sina grundvalar, undandrager sig
ännu var kunskap. Strider och oreda i landets inre af samma slag som förra gång-
en, uppror och affall af en gång underkufvade beduiristammar och liknande or-
saker hafva sannolikt långsamt bragt den egyptiska maktens förfall till mognad. Slut-
katastrofven inträffade, när de hos Maneto omtalade Hyksos inföllo i landet (omkr.
1800 f. Kr.). Hvad det i hieroglyftexterna hittills förgäfves efterlysta namnet Hyksos
egentligen betyder, ar ännu icke utredt, och Manetos tolkning däraf såsom »herde-
konungar» kan icke stödjas med bevis. Ej heller har man lyckats få några närmare
upplysningar om de folkslags nationalitet, som från denna tid i ungefär halftannat
århundrade innehade herraväldet öfver Egypten. Emellertid tala alla tecken för att
vi hafva att uppfatta dem som semitiska stammar, sannolikt arameer eller kananeer.
Särskildt de namn på »furstarne af det främmande landet», som man nyligen lyckats
afläsa på några skarabeer (heliga, af olika material framställda skalbaggar, som sym-
bolisera den egyptiske solguden), och af hvilka ett efter allt att döma skall läsas som
»Jakob-el», göra detta antagande ytterst sannolikt. Alltsedan sina första sammanstöt-
ningar med Egypten under den sjätte dynastien, ja, kanhända århundraden tidigare,
hade asiaterna haft kännedom om det eftersträfvansvärda landets oerhörda fruktbarhet
och nu af det - särskildt i nedre Egypten - rådande upplösningstillståndet hemtat mod
till ett samladt infall i den nedre Nildalen. Förbittrade strider, rof och plundringar
betecknade de stora nomadsvärmarnes och röfvarhordernas vag på deras segertåg mot
Memfis, som eröfrades och omväxlande med fästningen Avaris i östra Deltalandet blef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:40 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free