Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den österländska forntidens politiska historia - 3. Babylonien och Assyrien intill Tiglatpileser IV. - Israels äldsta historia. - Egypten intill Sesonkis I. - Fornarabien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 C. BEZOLD, DEN ÖSTERLÄNDSKA FORNTIDENS KULTURVÄRLD.
stundom kunnat förena sig under en stamfurste; Äfven i den gamla, men med all
säkerhet omarbetade sång, som tillskrifves profetissan eller »domarinnan» Debora
(Domareboken 5), återspeglar sig elt minne af denna tid, medan däremot samtliga
berättelser om »patriarkerna» i Genesis icke torde kunna tjena som underlag for
historisk forskning. Visserligen hafva anda in i senaste tid försök gjorts - och det
af framstående förskare - att visa upp, att den i första Mosebok, kap. 14 omnämnde
»Amrafel, konung af Sinear». skulle vara identisk med Hammu-rabi (Ham-mu-ra-pi),
konung af Sumer (d. v. s. Babylonien), och därigenom ådagalägga den historiska
trovärdighet, som enligt deras mening tillkommer de i detta - for öfrigt fullkomligt
enastående - kapitel meddelade uppgifterna från Abrahams tid. Äfven Kedor-la-
omer af Elam menade sig en gång några lärde hafva återfunnit på kilskriftslaflor.
Delta namn visade sig emellertid snart vara en felläsning, och hvad Amrafels
identitet med Hammu-rabi beträffar, har det hittills icke heller lyckats all åstad-
komma en fullständig bevisning. Uppgifterna om Abraham kunna följaktligen,
ålminstone pä forskningens nuvarande ståndpunkt, lika litet som berällelserna om
förbundet på Sinai, göras till föremål för behandling i en historisk framställning
sådan som denna.
Först sedan de enskilda stammarne blifvit bofasta och sammansmält med befolk-
ningen i de af dem intagna städerna, framträder Israel såsom kulturfolk. Den samman-
hållande kraften inom detsamma ulgöres af en nationell samhörighetskänsla med eminent
religiös utprägling, som visar sig stark nog all hålla ut i kampen mot en i Kanaan
"framträdande fientlig makt, filistéerna. Dessa hade under 1100-talet, på den baby-
loniska Pasi-dynastiens tid, besall de ännu under Amarnatiden. af en kananeisk
-befolkning bebodda kuststäderna vid Medelhafvet: Gasa, Asdod, Askalon, Ekron
och Gal, hvilkas furstar sedan hade sammanslulit sig till ett förbund. I förlitande
på sin välordnade härsmakt kunde de våga laga upp kampen med Israel och ryckle
fram mol de nya invandrarne från ösler. Därigenom tvungos emellertid de israeli-
tiska stammarne all samla sig till försvar under en gemensam öfverbefälhafvare,
Saul, som blef den förste konungen i Israel. Visserligen led den nyvalde fursten,
hvilken uppgifves hafva tillhörl stammen Benjamin, först två svåra nederlag, och
de »lio» israeliska stammarne kommo lidlals under filisleiskt herravälde. Men
snart lyckades del for del nya riket, som blef allt starkare, all fördrifva främlingarne
från sina gränser. Äfven segrar öfver moabilerna och ammoniterna omtalas i detla
sammanhang. Saul fick likväl icke upplefva sill rikes slutgiltiga frigörelse,
ulan stupade i etl nytt slag mot filistéerna. Därmed råkade emellertid äfven hans
dynastis ställning i fara. Från slammen Kateb (i och omkring Hebron) och det
angränsande Juda hade redan under hans lifstid ulgålt en slark rörelse, ledd af
»hjälten» David. I förbund med flere angränsande stammar och måhända äfven
genom all skickligt utnyttja och tidvis understödja den filisteiska politiken lyckades
denne, då han omedelbart efter Sauls död vände sig mot Israel, inom kort få i sina
händer sa godt som hela riket med undantag af östra Jordanlandet. Det under en
spira förenade riket Juda och Israel med -hufvudstaden Jerusalem kunde nu för en
längre tid skydda de väslra gränserna for. vidare’-eröfringståg från filistéernas sida.
Äfven i anfallskrigen mot grannfolken Moab, Ammon och Edom gynnades Davids
förlräffligl utbildade häraf krigslyckan. Hans krigiska företag synas hafva ulslräckt
sig ända till Damaskus. Det uppror, som med Hebron som utgångspunkt ulbröt
mol shilel af hans regering under hans son Absalons ledning, hade enligt
Gamla Testamentet sin grund i familjelvisler. Ehuru upproret efter Absalons dråp
snart kräfdes, lemnade del likväl djupa spår efter sig, i det all redan vid denna lid
och i detta sammanhang misshälligheter uppstodo mellan de sa nyss förenade judiska
och israelitiska stammarne. Därjämte utvecklade sig nu en skarp motsättning mellan
den konungen tillgifna militärmakten och prästerskapel under »profeten» Nalans
ledning. Denna söndring skulle blifva ödesdiger for de följande konungarne. I
ställel för den af David själf utsedde laglige tronarfvingen Adonia upphöjdes dennes
yngre broder Salomo på tronen.
Om redan Davids regering, den tid då han skulle hafva hållit sitt glänsande hof
och diktat sina fromma psalmer, af den senare legenden omsputmits med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
