Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den österländska forntidens politiska historia - 3. Babylonien och Assyrien intill Tiglatpileser IV. - Israels äldsta historia. - Egypten intill Sesonkis I. - Fornarabien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 C. BEZOLD, DEN ÖSTERLÄNDSKA FORNTIDENS KULTURVÄRLD.
ej heller af den följande israelitiske dynastigrundaren, Omri, hvilken slutligen efter
en mängd oroligheter, uppror och partihvälfningar och efter att hafva besegrat flere
olika motkonungar lyckades svinga sig upp på-Israels tron. Omri gaf landet ett
fast residens i Samaria, omorganiserade härsmakten och lade åter det under oredan
affallna Moab för en tid under sitt valde. Hans klara politiska förstånd och skarpa
blick för sina egna närmaste intressen torde hafva förmått honom att i (Jet längsta
uppskjuta en aktion mot Damaskus. Först hans son Ahab, som ännu i slaget vid
Karkara kämpade på Benhadads sida mot assyrerna, trodde sig böra utnyttja den
fara, som numera hotade Damaskus från Salmanassar II:s sida, till att befria sig
från arameernas förhatliga ok. Men han hade felaktigt beräknat de stridande parternas
styrka, och under en af de strider möt den damascenske konungen, som utkämpades
utanför fästningen Rama, stupade han på slagfältet.
Därmed utmynnar Israels och Judas politiska historia i den breda strömmen af
de världshändelser, i hvilka det stora assyriska riket spelar huvudrollen, och måste
nu närmast betraktas i sammanhang med dessa. Det sena inhemska källmaterial,
som föreligger i Gamla Testamentet, tjenade, såsom vi hafva sett, helt andra ändamål
an uppteckning af rent historiska händelser. Från och med denna tidpunkt kan
det emellertid kontrolleras och dess tillförlitlighet pröfvas genom de storartade
inskrifter af de assyriska storkonungarne, som finnas bevarade. I själfva verket ar
Ahabs dellagande i slaget vid Karkara ar 854 f. Kr., hvilket framgår ur den ofvan-
nämnda Salmanassarinskriften, den forsla händelse i Israels historia, som med
åtminstone relativ säkerhet kan kronologiskt bestämmas.
Om det för närvarande vore möjligt att gifva en något sa när uttömmande framställning
af den österländska forntidens historia, skulle här vara rätta platsen att också redogöra
for de öfriga västasiatiska staterna utanför Babylonien och Assyrien från deras upp-
komst till deras inlemmande i den assyriska intressesfären. Emellertid ar ett sådant
företag tills vidare outförbart. Om inhemska källor till dessa staters historia över-
hufvud finnas till, får man dock tills vidare fram, om möjligt, ännu mindre ur dem an
ur Gamla Testamentets litterära skatter. De förut omtalade med heltilisk bildskrift
betäckta minnesmärkena hafva hittills icke varit i stånd alt skänka oss några sfikra
historiska uppgifter. Däremot gifver oss den i Louvremuseet befintliga, från de första
tjugufem åren af de 9:de århundradet f. Kr. härrörande monolit, som innehåller den
bekanta inskrifter af den moabiliske konungen Mesa, bekräftelse på Omris eröfringar
i Moab, hvilket under Ahab åter synes hafva blifvit själfständigt. Vidare tillkännagifver
ett för två ar sedan publiceradt dokument från början af 700-talet (en omfångsrik
inskriftafen konung af Hamat) i tydliga ordalag, hvilken dominerande ställning
Damaskus intog på Benhadads tid. Alla öfriga nordsemitiska inskrifter, såväl de i
Sendjirli i Nordsyrien upptäckta och nu i Berlinmuseet förvarade som de nyligen
funna egyptisk-arameiska papyrusrullarne från Assuan, äro däremot af yngre datum
an den här afhandlade perioden. Emellertid gifver oss Salmanassars märkliga inskrift,
som först fäste vår uppmärksamhet på Israel, anledning all äfven kasla en sidoblick
på ett ännu aflägsnare område, nämligen det forna Arabien.
Såsom den ofvannämnde fursten Gindibus hemland nämnes där för första
gången i forntidens historia landet Arabien (Aribi) vid namn, det land, som trots
all »afslängdhet», enligt många forskares åsikt varit i besittning af en gammal kultur
och af några lärde rent af betecknats som semiternas hemland, den »folkreservoir»,
från hvilken de skulle hafva utgålt. Som genomgångsland for den egyptisk-indiska
handeln bar det af den rikt ulslofferade senare legenden prisals som elt land
med koslbar rökelse och myrrha och ulrustals med fabelakliga rikedomar. Då
halföns mark dessulom ar hemort för ett folk, som senare var bestämdt all eröfra
världen, föreföll det gifvetvis ganska lockande att där söka efter gamla kultur-
rester. Det har därför också under det förflutna århundradet företagils upptäckts-
resor dit - till en början tillfälligtvis, sedermera mera syslemaliskt - af sådana
man som Joseph Halévy och särskildt Eduard Gläser och förvärfvats inskrifts-
samlingar därifrån, hvilka redan i närvarande stund omfalla öfver 2,000 nummer.
Alt tolka dem hör utan tvifvel till den semitiska epigrafikens mesl lönande upp-
gifter och förefaller sa mycket mera lofvande, som hvarken deras västsemiliska
L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
