- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
38

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den österländska forntidens politiska historia - 4. Främre Asien på det nyassyriska rikets tid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

38 C. BEZOLD, DEN ÖSTERLÄNDSKA FORNTIDENS KULTURVÄRLD.
Här togs Assur-nadin-suma till fånga och afsattes samt ersattes af den babyloniske
fursten Nirgal-usisib. Härmed började för Assyrien en period af mångåriga krig, i
hvilka utom Elam äfven mediska stammar uppträdde på babyloniernas sida. Beskrif-
ningen af en mördande sammandrabbning mellan assyrerna och de förbundne vid
Haluli hör till de mest glänsande skildringar, som levererats af någon assyrisk
historiograf. Först efter fem års tid (689) kunde Sanherib skrida till att ordentligen
kväsa Babylonien, där sedan ar 692 kaldeen Muslsib-marduk hade intagit Nirgal-uslsibs
tron. Staden Babylon själf förstördes och dess gudar bortfördes till Assyrien. Ej
ens detta förmådde dock varaktigt skaka Elams och Kaldeens makt.
Samtidigt med dessa oroligheter i Babylonien företogs äfven ett assyriskt fälttåg
åt det västra hållet, föranledt af en resning i Fenicien och Palestina. Luli (Elulaeus),
Sidons härskare, och Hiskia, Anas’ son, jämte deras grannkonungar, trodde sig kunna
räkna på en för sig lycklig utgång af kriget, då Assyriens krafter voro tagna i anspråk
i Babylonien och de hade understöd att vänta från Egypten, som upprepade gånger
erbjudit dem hjälp. Emellertid underskattade de Sanheribs styrka, och den egyp-
tiska hjälpen uteblef för denna gång. Sålunda gjordes Moab och Edom, Arvad och
Byblos på nytt skattskyldiga under assyrerna. Askalon och Ekron eröfrades. Luli
måste fly till Cypern, och flere judiska städer gingo förlorade för Hiskia. Endast
Tyrus och framför allt Jerusalem höllo stånd mot den assyriska belägringshären.
En i kilskrift föreliggande redogörelse för huru Hiskia inneslöt sig i sitt residens, hvilken
Sanherib låtit uppteckna på en lercylinder med en framställning af hans bragder, utgör
ett ytterst värdefullt komplement till den i Gamla Testamentet gifna framställningen
af samma händelser. Af båda källorna framgår, att den assyriske konungen måste
upphäfva belägringen och nöja sig med att inskränka Hiskias landområde i stället for
att alldeles tillintetgöra Juda rike. Däremot synas tvenne senare krigståg västerut
för bekämpande af uppror i Cicilien och det i nordöst därtill gränsande Tabaliom-
rådet hafva krönts med afgjord framgång. De parallella berättelser om den förra
expeditionen (af ar 698), hvilka förekomma dels på ett nyligen påträffadt och
tolkadt åttasidigt kilskriftsprisma och dels i den armeniska öfversättningen af Euse-
bii krönika, gifva tydligt till känna, hvilken betydelse de »ciliciska portarne» vid
denna tid hade för Mindre Asiens förbindelse både med Eufratlanden och med
Nildalen. Eröfringen af Tarsus och andra fasta platser återgaf åt assyrerna nyc-
keln till denna karavanväg, som främmande, måhända ionisk-grekiska inkräktare
sökt fråntaga dem.
I januari 680 f. Kr. mördades Sanherib af en af sina egna söner, hvilken hade
bildat en sammansvärjning mot sin af fadern till tronföljare utsedde och möjligen
redan under hans egen lifstid till medregent insatte halfbroder Asarhaddon (680-
668). Upproret, som slutade med mördarens flykt till Urartu, undertrycktes inom
några få veckor, och Asarhaddon kunde genast taga itu med de stora uppgifter, som
hans fader lemnat honom i arf. Hvad denne varit för Ninive, blef den icke mindre
byggnadsifrige sonen for Babylon. Han lät den gamla hufvudstaden uppstå igen
med präktiga tempel och palats och sökte i egenskap af Babylons skyddsherre
komma i vänskapligt förhållande till kaldeernas och elamiternas angränsande riken.
Detta tyckes, åtminstone hvad Kaldeen beträffar, hafva lyckats honom, sedan han
vid flere tillfällen energiskt hindrat dess furstar att fatta fast fot i Babylonien. Kort
därpå uppstodo emellertid nya uppror och oroligheter vid rikets västra gräns, sär-
skildt i Sidon och Tyrus. Den politiskt begåfvade härskaren kunde efter detta icke
undgå att inse, att det förnämsta målet för hans företag måste vara - Egypten, hvilket
nu på fullt allvar och naturligtvis i sitt eget intresse började blanda sig i Främre
Asiens angelägenheter. Sidon blef visserligen snart tvingadt till underkastelse. Staden
eröfrades och förstördes, och dess konung Abdi-milkuti förföljdes ända till Cilicien,
där han åter blef slagen och gjord till fånge. Men att underkufva Balu af Tyrus,
som fick kraftig hjälp af den egyptiske konungen Tirhaka, tog betydligt längre tid
i anspråk. Beslutsamt rustade sig Asarhaddon till kamp mot den nye fienden på
Egyptens egen mark, där ett mångårigt krig väntade honom. Först ar 670 kröntes
assyrernas angrepp med framgång. Efter en besvärlig marsch genom Sinaihalfön
uppnådde hären hufvudstaden Memfis, som eröfrades och uppbrändes. Tirhaka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:08:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/3/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free