- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
62

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Den egyptiska kulturen i det Gamla riket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

62 C. BEZOLD, DEN ÖSTERLÄNDSKA FORNTIDENS KULTURVÄRLD.
egypternas religionsformer blifvit kända och uttolkade. De dödes grifter förmå här
ofta att gifva mer an i Babylonien kvarlefvorna från de lefvandes värld.
Däremot bör man icke underskatta en stor fördel, som egyptologien har framför
den yngre assyriologiska systervetenskapen, nämligen kontinuiteten i språk, skrift och
nationalitet i Nildalen. Medan vi i det föregående ständigt om igen hafva haft anledning
att fästa uppmärksamheten på de heterogena inflytanden, som kilskriften under loppet af
sin utveckling varit underkastad, har hieroglyfskriften alltifrån början utbildats efter det
folks behof, som skapat den, och sålunda, sa att säga, utvecklats i rak linie. En och samma
folkstam med ett och samma språk har vid Nilen öfverlemnat sina skriftliga upp-
teckningar åt eftervärlden. Huru annorlunda ar icke förhållandet i Babylonien!
Sumererna, tydligen kilskriftens uppfinnare, undanträngdes eller absorberades af den
invandrande semitiska befolkningen, som öfvertog denna skrift jämte andra kulturella
vinster och anpassade den efter sitt eget semitiska språk. Äfven hettiterna (inklusive
mitannistammen), invånarne kring Vansjön, de senare härskarne i Susa och slutligen
de persiska eröfrarne, - alla hafva de under loppet af sin historia for längre eller
kortare tid betjenat sig af kilskriften för upptecknandet af sina egna språk. Ett och
samma medel att uttrycka tankarne i skrift genomgick sålunda i Västasien en mängd
olika förvandlingar och ombildningar alltefter ett stort antal sinsemellan icke besläk-
tade språks och dialekters behof.
Gentemot dessa genomgripande förändringar har den egyptiska skriften, som vi
efter grekernas exempel bruka kalla hieroglyfskrift, haft en enformig, men dess mera
systematisk utveckling. Bildskriftens ursprungliga ideogrammatiska användning fram-
träder här tydligare an i något annat närmare bekant skriftsystem. Öfvergångarne från
ett tecken, som af bildar ett helt ord, till ett tecken för en i och för sig betydelselös
stafvelse eller till ett outtaladt klassificeringstecken (ett s. k. determinativ) eller ett
komplementärt tecken, som tillsattes för att underlätta bestämmandet af ett stafvelse-
teckens noggranna läsning, kan man ännu i dag få en klar föreställning om. På
ett målmedvetet, ja, nästan genialt sätt, sker därpå den vidare utvecklingen af stafvelse-
tecknen till enkla bokstäfver, d. v. s. tecken för ett enda ljud, och närmare bestämdt
till beteckningar för det egyptiska språkets 24 konsonanter. Den snillrika uppfinningen
gjordes sannolikt af några skriftlärde under en tidig, förhistorisk period. Först den
persiska kilskriften erbjuder i visst hänseende en asiatisk analogi till denna egyptiska
fullkomning af skriftsystemet. Äfven med hänsyn till skriftens yttre gestaltning kan man
under de langa århundraden den användes af Nildalens invånare iakttaga en utveckling
och tämligen noggrant följa den historiskt. Vi tanka därvid mindre på vändningen
af tecknen, hvilka i enstaka fall af konstnärliga grunder skrefvos från vänster till
höger i stället för på det vanliga omvända sättet, ej heller på tecknens kalligrafiska
anordning inom samma ord, inom hvilket man sträfvade efter att sa vidt möjligt
placera de behöfliga tecknen kvadratiskt eller rektangulärt. Utvecklingen af själfva
de enstaka tecknen från de äldsta hieroglyfiska bilderna till kursiva former med
förkortadt skrifsätt har redan ofantligt tidigt, senast på konung Menes’ tid, ledt till
uppkomsten af den s. k. hieratiska skriften hvarmed alla bref och aktstycken upp-
tecknades med rörpenna på papyrus. Genom en fortsatt förenkling af denna kursiv
uppstodo sedan vid Nya rikets slut bokstafsförbindelser och förkortningar, som till
oigenkännlighet skilde sig från den äldsta hieratiska skriften. Slutligen framgick ur
dessa yngsta former under den grekisk-romerska tiden ett alldeles nytt skrifsätt, det
s. k. demotiska, som hufvudsakligen användes för brefskrifning och affärsmeddelanden,
och hvars förhållande till den ursprungliga hieratiska skriften snarast kan liknas
vid förhållandet mellan vissa moderna arabiska ^brefstilar och handskrifter i den
gamla goda stilen. ^ ^ ^
Om vi med stöd af de hieroglyfiska unpietfkningarne, de bevarade ruinerna af tempel
och palats, grafmålningarne och^relieferna samt de öfriga graffynden söka bilda oss en
föreställning om den äldsta ^gyjrfiska kulturen - d. v. s. om den odling, som härskade
under Gamla rikej^se^rdyriastier - sa träda äfven på Nildalens jord liksom i Babylonien
byggnadskonstens alster i förgrunden. Den förträffliga granit, som hemtades ur de
outtömliga stenbrotten vid Syene, sandstenen, som bergryggen längre norrut i när-
heten af den gamla staden Henu (det nuvarande Selsele) levererade, och slutligen den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:08:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/3/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free