Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Den egyptiska kulturen i det Gamla riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 C. BEZOLD, DEN ÖSTERLÄNDSKA FORNTIDENS KULTURVÄRLD.
djursymboliken, som ytterst icke ar något annat an en utvecklingsform af en för-
historisk naturreligion, har satt sin prägel på hela den egyptiska gudaläran. Under
historisk tid har den till den grad förknippats med den antropomorfistiska föreställningen,
att skillnaden mellan den senare uppfattningen af en såsom människa tänkt gudom,
som förkroppsligats i ett djur, och den äldre föreställningen om djuret såsom gudomens
urprungliga bostad, ja, såsom dess ursprungliga gestalt eller på ett något senare stadium
som dess ursprungliga symbol, icke längre ar möjlig att fasthålla. Tydligen hafva
egypterna själfva redan under den äldsta historiska tiden suddat ut denna skillnad.
Därpå tyder deras sätt att framställa de olika gudomligheterna i djurgestalt, men
med människohufvud, - eller afbildningen af himmelsgudinnan Hator med kvinno-
hufvud, men med koöron. Bland det fornegyptiska Pantheons förnämsta gestalter
ar det solgudens och himmelsgudinnans, som utvecklat sig mest fantastiskt. Himme-
len framställes antingen som en ko, hvars ben vidröra jorden, eller som en kvinna,
som böjer sig öfver jorden. Solen och alla öfriga himlakroppar fara på skepp fram
öfver denna himmelsgudinna liksom båtarne på Nilen. Solguden, som särskildt dyr-
kades i templen i On-Heliopolis, Edfu och Abu Guräb, tänktes såsom en roffågel
med lysande ögon eller såsom en skarabé (den egyptiska tordyfveln), som drager
solklotet efter sig. Han framställes äfven såsom en gud med sparfhökshufvud, kring
hvilket en eldsprutande orm ringlar sig, med fabeldjuret Set, mörkrets gud, som sin
pendang. Slutligen afbildas han äfven i mänsklig gestalt såsom världens härskare,
som om dagen genomfar sitt rike på morgonens skepp, men om natten genomfar
underjorden ombord på aftonens skepp. På liknande sätt framställas sedan äfven de
öfriga gudarne och gudinnorna, hvilka i jämförelse med solguden spela en mera
underordnad roll, med hufvud som djur, men for öfrigt i människoskepnad, alla i
egyptisk furstedräkt, gudarne med en staf, gudinnorna med ett vassrör i handen.
Månguden Tot afbildas med hufvud som en }bis, vattenguden Sobk som en kroko-
dil, skapareguden Hnum som en vädur, dödsguden Anubis som en schakal. Där-
emot framställas flere stadsgudomligheter i helt och hållet mänsklig gestalt, såsom
Ptah, Memfis’ gud, Min, Koptos’ ökengudomlighet och hans parallell Amon af Tebe,
som i Mellersta riket och Nya riket åtnjöt särskild dyrkan. Antagligen skulle det
vara möjligt att förvärfva en mycket noggrannare kännedom om dessa gudars och deras
kvinnliga motsvarigheters väsen och egenskaper an hvad som hittills kunnat erhållas,
om de sagor, och särskildt de kosmologiska legender, som bidragit att utgestalta
deras typer eller eljest anknutit sig till dem, vore någorlunda fullständigt kända.
Men huru talrika och rikt utvecklade dessa myter an - att döma af de talrika an-
tydningarne i de religiösa och magiska texterna - måste antagas hafva varit, hafva likväl
de egyptiska skrifvarne aldrig, sa vidt man hittills kunnat utröna, sysselsatt sig med
att uppteckna dem. Först i en hieratisk trolldomsbok från fjärde århundradet f. Kr.
föreligga mera omfångsrika kosmologiska legender, som i en del detaljer stå för-
underligt nära de motsvarande babyloniska, men likväl torde hafva uppstått på egyp-
tisk mark och vara af en hög ålder. Detta senare gäller äfven den för hela den
egyptiska kulten högst betydelsefulla saga, om hvilken vi ega noggrann kännedom
genom Plutarchi berömda lilla skrift »Om Isis och Osiris», sannolikt författad på
110-talet e. Kr. I Busiris i Nildeltat samt i Abydos i Mellersta Egypten dyrkades sedan
gammalt Osiris såsom de dödes härskare. Denne, som en gång skulle hafva varit
en mäktig och rättvis konung öfver Egyptens land, hade genom en list af sin i
spetsen för en sammansvärjning, uppträdande broder Set förmåtts att lägga sig utsträckt
i en låda, som därpå nedsänktes i Nilen, med floden fördes ut i hafvet och
kastades i land på en fjärran kust. Isis, den mördades sörjande syster och gemål,
finner efter långt sökande kistan med liket och gömmer den. Likväl lyckas Set
finna den, sönderstyckar kroppen och strör ut bitarne öfver hela jorden. Men efter
långt sökande får Isis dock åter tag i liket, och medan hon i gråt och klagan gifver
uttryck åt sin sorg, sammanfogar Anubis på solgudens befallning den styckade krop-
pen. Därefter ingjuter Isis lif i den döde guden. Hennes och Osiris’ son, Horus,
utkräfver nu hämnd på brodermördaren, sin farbroder. Osiris får inför gudarnes domstol
rätt emot Set och blir därefter de dödes härskare. - Denna saga, som i åtskilliga
varianter var spridd öfver hela Egypten, har utöfvat varaktigt inflytande på religionens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
