Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Den egyptiska kulturen i Mellersta riket och Nya riket. - Den äldsta kananeiska kulturen. - Den s. k. Amarnatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN EGYPTISKA KULTUREN I MELLERSTA O. NYA RIKET. - DEN ÄLDSTA KANANEISKA KULTUREN. 81
järnvägslihien. Historien om denna underbara upptäckt gifver oss anledning att ännu
en sista gång återvända till Egypten. Där hade Amenofis IV, då han öfvertog
regeringen i det under hans företrädare till en väldig världsmakt uppstigna riket,
trott sig förmärka, att det måttlösa företräde framför alla andra gudar, som till-
erkändes nationalguden Amon, var ett frö till skada och fördärf. Särskildt den
gamle solguden Re-har-ahtes kult syntes honom på ett otillbörligt sätt trängd i bak-
grunden. Denne skulle numera dyrkas såsom den ende, allsmäktige guden, icke blott
såsom en gudomlig länkare af Egyptens oden, utan äfven såsom härskare öfver alla
farao tillhöriga land, öfver asiaterna såväl som öfver Nubiens och den libyska
öknens invånare. Den nya kultens införande genomdrefs med verkligen hätska förföljelser
emot Amontjensten och med all den fanatism, som kan utvecklas af en religiös refor-
mator. I Heliopolis, Tebe och Memfis, ja, till och med längst i söder på den gamla
staden Gem-atons område, uppstodo nya tempel. Gudens sparfhökshöfdade bild
ersattes med en ny, en för alla folk begriplig afbildning af solskifvan med strålar,
som slutade i människohänder. Hvarje nämnande af den förhatlige Amon för-
bjöds, och alla hieroglyfer, som betecknade hans namn i tempel och på grafstenar,
utplånades. Amenofis själf, hvars namn (»Amon ar tillfredsställd») innehöll gudens,
antog ett nytt namn: »Solskifvans glans» (Eh-en-aton). Därjämte flyttade han sitt
residens från Tebe, där hela hans omgifning fortfarande skulle hafva påmint honom
om den gamla kulten, till den nya, till solgudens ara af honom uppbyggda hufvud-
staden, hvars ruiner för närvarande hålla på att utgräfvas i Tell-el-Amarna. Där
uppstod ett praktfullt tempel. En ny och friare konststil fick där utveckla sig.
Ceremonier tillskapades för den nya kulten, och hymner uppsändes mot solen, bland
hvilka den berömdaste gifver en tydlig bild af denna reformerade gudstjenst och enligt
den senaste öfversättningen börjar sålunda: »Du ter dig skön på himmelens rand, du
lefvande solskifva, som först lefde. Du uppgår på den östra himlaranden och upp-
fyller hvarje land med din skönhet. Du ar skön och stor och glänsande och
befinner dig högt öfver hvarje land. Dina strålar famna landen, allt hvad du
skapat. Du ar Re . . . ., du betvingar dem med din kärlek. Du ar fjärran, men
dina strålar äro på jorden» ....
Endast några få årtionden blef denna nya lära förkunnad och tillämpad. Redan
kort efter Amenofis’ död insågo furstarne, hvilka sällan innehade tronen länge, att
det var omöjligt att hålla den nya tron vid makt gentemot den mäktiga hierarkien.
Residensstaden öfvergafs, hofvet flyttade tillbaka till Tebe, och Amon-re strålade
härligare an någonsin förut i segerrik glans, medan Atonkulten hastigt förbleknade
och snart för alltid försvann. Denna monoteism, som likt en meteor hastigt lyste
upp den egyptiska stjärnhimmelen, betecknar emellertid otvifvelaktigt en särdeles
betydande höjdpunkt af den fornorientaliska religionsutvecklingen. Men sin största
betydelse för forskningen har den likväl fått genom den lyckliga biomständigheten,
att Eh-en-aton i sitt residens äfven lät förvara den dyrbara brefväxlingen med de
asiatiska furstar, som hade underkastat sig honom och hans förfäder och skriftligen
gifvit uttryck åt sina lojala känslor mot sina nya öfverherrar, åt sina önskningar
och föresatser, sina bekymmer och glädjeämnen. Då Tell-el-Amarna öfvergafs af
det egyptiska hofvet, blef denna brefsamling förbisedd och kom alltså att ligga kvar
i Amenofis’ hufvudstad, där ett välvilligt öde bevarade den genom 33 århundraden
åt en tacksam eftervärld. Som en saga lät den nyhet, som ar 1888 spred sig öfver
Europa. I Egypten hade man upptäckt kilskriftstaflor, härrörande från kassitiska
konungar af Babylonien, hvilkas namn och släktregister dittills voro kända endast
från några få tegelurkunder. Såsom strålande ljusglimtar framträdde inskrifterna på
dessa lerskärfvor i det mörker, hvari en stads som Jerusalems förhistoria dittills
varit insvept.
Icke blott öfver den egyptiska historien hafva dessa taflor kastat nytt ljus.
Framför allt får man genom dem en klar inblick i den kulturpolitiska ställ-
ning, som landet Amurru vid denna tid intog. Att kilskriften användes i hela
Västasien omkring det andra årtusendets midt ar redan ett bevis för att den babyloniska
civilisationen verkat kraftigare eller i hvarje fall tidigare på de västra grannlanden an
den egyptiska. De flere brefven väro emellertid affattade icke blott på kilskrift utan äfven
Världshistoria III. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
