- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
116

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Den assyriska kulturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

116 C. BEZOLD, DEN ÖSTERLÄNDSKA FORNTIDENS KULTURVÄRLD.
beklädda liksom fåglar med ett omhölje af fjädrar. På dörr och regel ligger dammet
hopadt.» En liknande situation förutsattes i en text ur Tell-el-Amarnafyndet, hvilken
handlar om grafhärskaren Nergals förmälning med Eriskigal, underjordens härskarinna
(för öfrigt just den förut omtalade text, där en egyptisk skrifvare hade anbragt röda
punkter för att genom de enstaka ordens åtskiljande underlätta studiet af myten).
Denna text omtalar först, huru vid en högtidlighet hos gudarne underjordens
gudinna, som icke lemnar sitt rike och personligen icke tager någon del i de öfre
ljusgudarnes fest, mottager den andel i festmåltiden, som tillkommer henne, genom
pestguden Namtäru. Därpå berättas, att Nergal drager ned i underjorden, rusar på
gudinnan och drager henne i håret ned från hennes tron för att hugga hufvudet af
henne. »Slå icke ihjäl mig, o min broder» - sa lyda den dödsskrämda gudinnans
ord - »jag vill säga dig något», och då Nergal släpper henne, fortsätter hon: »Må
du vara min gemål, jag vill vara din maka! Af herraväldet öfver den vida jorden
vill jag låta dig komma i besittning. Vishetens (ödets) taflor vill jag lägga i din
hand. Du skall vara härskare och jag härskarinna!» Då nu Nergal hör dessa
hennes ord, griper han henne, kysser henne, torkar hennes tårar och säger: »Hvad
du sedan aflägsna månhvarf önskat af mig, skall nu gå i uppfyllelse!»
Äfven odödlighetstron ar företrädd genom en egendomlig myt, som likaledes går
tillbaka till Amarnatiden men som därjämte äfven kan påvisas i fragment i Assur-bäni-
pals bibliotek. Adapa, den fromme sonen af Ea, vattendjupens gud, hvilken
fångar fiskarne i hafvet åt sin fader, har den oturen att råka bryta af sunnanvindens
vingar och ådrager sig härigenom himmelsguden Anus vrede. Misstänksam och därtill
varnad af Ea nekar han att intaga den föda, som Anu i himmelen framsätter för
honom (nämligen lifsbröd och lifsvatten), i den tro, att det i stället ar dödsbröd och
dödsvatten, som himmelens herre bjuder honom. På detta sätt går han förlustig det
eviga lifvet och odödligheten. »Tagen honom och fören honom tillbaka till hans
jord!» säger Anu i slutet af den sällsamma mytologiska dikten. Ojämförligt tydligast
framträder emellertid den astrala karaktären af dessa myter i det ofta omtalade och
mycket tolkade och utlagda Gilgamis-epos, hvars hjältes namn återfinnes äfven hos
Aelianus i en berättelse, som emellertid handlar om andra saker. Det skulle föra
oss för långt, om vi ville blott i stora drag gifva en föreställning om innehållet i detta
på 12 taflor om 6 kolumner på hvarje bevarade »nationalepos». Utom den i Kujundjik-
biblioteket föreliggande redaktionen däraf känner man äfven till fragment af äldre
redaktioner från tredje årtusendet, däribland ett från Nippur. Det, som för närvarande
föreligger af dikten, behandlar de underbara äfventyr, som en konung i den gamla
staden Uruku, det bibliska Erek, har att genomgå, dels ensam och dels i sällskap
med sin vän Enkidu. Äfven här spelar sträfvandet efter odödligheten en framstående
roll. Ett särskildt intresse får denna litterära skapelse därigenom, att åtminstone
en del däraf, den elfte sången, den s. k. syndaflod&episoden, sa nära ansluter sig
till den motsvarande bibliska berättelsen, att en och samma gamla myt måste
antagas ligga till grund för bägge eller (hvilket i grunden torde vara detsamma)
att den i Mose bok förefintliga berättelsen måste leda sitt ursprung från Babylonien.
Detta påstående har framkastats redan för flere tiotal ar sedan och torde numera
kunna betecknas som fullt visst. En invånare i den babyloniska staden Suripak
vid Eufrat - sa berättar kilskriftsmyten - hvilken utmärker sig för en särdeles
fromhet, varskos af guden Ea, att en stormflod, ett allmänt fördärf, skall komma
öfver världen. På gudens inrådan timrar han ett skepp i form af ett hus, d. v. s.
en »ark», tager ombord sin familj och sin boskap jämte allahanda husgerådssaker
och förråd och anställer offer »liksom vid nyårsfesten». Därpå stänger han vid en
af solguden Samas bestämd tidpunkt arkens »dörrar» och inväntar den bebådade
flodens inbrytande. »Sa snart morgonrodnaden visade sig» - fortsätter den hög-
poetiska, i metrisk form hållna texten - »uppsteg från himmelens botten ett svart
moln. Den dundrande stormguden ar däri, och Nebo och Marduk skrida framför
honom, de draga som härolder öfver berg och land. Skeppets ankare rycker
Nergal loss, Ninib går dit, han börjar sitt angrepp. Anunnaki höja sina facklor
och låta landet glöda af deras glans. Adads våldsamhet tränger ända upp till himmelen,
och allt ljus förvandlas i mörker.» Sex dagar och sex nätter varar den förskräckliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 14:08:27 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free