Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Arabien före islam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
skapen Mahra och Hadramaut en fullkomligt obeboelig sandöken, Roba el-kall (»den
tomma fjärdedelen»), som aldrig genomfarits af någon människa. Men i norr har
landet mera karaktären af en stepp. Här betäckas ofantliga sträckor af marken om
våren vid regntidens slut med en saftig grönska, som gifver kamelhjordarne föda och
därmed äfven de arabiska nomaderna uppehälle. Det ar möjligt, att Arabien under
förhistoriska tidsåldrar haft ett gynnsammare klimat och kunnat föda en talrikare
befolkning, men sa långt våra källor sträcka sig, finna vi alltid, att landets natur-
beskaffenhet gång på gång tvingat öfverskottet af invånare till utvandring.
Invånarne på halfön, för närvarande omkr. 5,000,000, sönderföllo i otaliga större
och mindre stammar. Bland dem var det särskildt två grupper, som skarpt stucko
af mot hvarandra, nämligen nord- och sydaraber, Kelb och Kais, såsom de på islams
tid kallade sig. Redan språket skiljer dessa grupper från hvarandra, men äfven till
folkkaraktär och seder måste de hafva varit mycket olika. Denna olikhet försvann icke
ens, sedan de till följd af sin vandringslust och sitt förvärfsbegär flerstädes kommit
att blifva bosatta om hvarandra i samma trakt.
På öknen, som uppfyller största delen af Arabien, beror landets samhällsförhållanden.
Då dess vegetationsförhållanden endast tillåta boskapsskötsel, hvilken måste bedrifvas
under vandring genom vidsträckta områden, har den geografiska indelningen där aldrig
kunnat bilda underlaget för den politiska. Endast blodsfrändskapen anvisar araben
hans plats i samhället; denna sammansluter familjerna till släkter och dessa till stammar.
Ja, till och med de stora sammanslutningarne af flere stammar anses hvila på blods-
frändskap, hvarför också hela folket på samma sätt som hebreerna ar inordnadt
i ett genealogiskt system. Men samhörighetskänslan omfattar dock icke hela folket.
Utanför kretsen af de närmast besläktade familjerna, som bruka slå upp sina tält
bredvid hvarandra, sträcker den sig icke längre an till stammen, en grupp om några
tusen människor, som vandra tillsammans och söka bete tillsammans. Den, som
vågar sig in på en främmande stams område, löper fara att blifva ihjälslagen eller
åtminstone beröfvas sina egodelar af dem, som påträffa honom och som redan i sin
egenskap af främlingar äro hans fiender. För detta öde ar han skyddad endast om
han får tillfälle att vidröra en fiendes tält eller klädnad eller att stiga in i hans
boning. Ofta lemnas visserligen detta skydd frivilligt åt en resande, ja, en medlem
af en stam kan till och med formligen upptaga en främling i sin slakt. På detta
sätt kan äfven en stam införlifva med sig hela släkter, hvilka att börja med endast
tolereras i egenskap af klienter, men som vanligen på några generationer hinna vaxa
In i blodsförvantskapets alla rättigheter.
Inom stammen hafva alla medlemmar samma rättigheter och skyldigheter grun-
dade på blodsfrändskapet. Hvar och en ar skyldig att bistå en broder i farans
stund, och han får därvid icke fråga efter, huruvida denne har rätt eller orätt. Närmast
gäller denna plikt visserligen blott hans egen slakt, men då dennas stöd blir otill-
räckligt, inträder i dess ställe hela stammen.
Detta på allmän frihet och jämlikhet grundade samhälle uppvisar emellertid redan
åtminstone vissa ansatser till en öfverhet. I spetsen för släkterna och stammarne
stå nämligen män, som på grund af sina personliga egenskaper och sin förmögenhet
af den allmänna meningen frivilligt erkännas såsom ledare. Äfven om denna heders-
post icke sällan öfvergår från fader till son, grundar sig innehafvandet däraf dock icke på
arf, utan uteslutande på vederbörandes förmåga att göra sina anspråk gällande. Några
lagstadgade rättigheter har en sådan ledare (sajjid) icke, äfven om vid gemensamma
öfverläggningar man hellre lyssnar till hans ord an till andras. Men i stället äro
hans skyldigheter dess större. Man väntar af honom, att han alltid skall vara beredd
att träda in, i krigstid med sitt lif, i fred med sina egodelar, för sin stam och för
sina hjälpbehöfvande stamförvanter. Men hans allra främsta uppgift ar att söka
upprätthålla stammens enhet, som ofta hotas på grund af individernas egennytta.
Ekonomiska stridigheter mellan stamförvanterna bruka biläggas i de dagliga
rådsförsamlingarne. Vid tvister mellan medlemmar af olika stammar vänder man
sig till en vis man eller kvinna, ofta till en präst eller stjärntydare. Om deras utslag
skall landa till efterrättelse, beror emellertid endast på de stridandes goda vilja eller
på den ena partens öfverlägsenhet i styrka och makt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
