Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Muhammed, arabernas profet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUHAMMED, ARABERNAS PROFET. 145
hufvudman. På Muhammeds uppmaning förklarade sig ungefär 300 frivillige såväl
af Utvandrarne som af Medinas invånare, hugade att företaga ett plundringståg mot
karavanen. Men Abu Sufjän var beredd på ett öfverfall och förde sitt folk en
omväg utmed kusten. Medelst ett ilbud varnade han mekkanerna för den hotande
faran, och dessa begåfvo sig enligt uppgift tre gånger sa manstarka som muhamme-
danerna på väg norrut. Vid Bedr, en med godt dricksvatten försedd ort på kara-
vanvägen, var det Muhammeds afsikt att lägga sig i försåt för Abu Sufjän. Men
i stället tågade nu en stark här emot honom där. Muhammed måste uppbjuda
hela sin eldande makt för att förmå sitt folk att börja striden. Sedan han emellertid
väl en gång lyckats förmå dem härtill, var det gifvet, att lydnaden och disciplinen, som
hans anhängare genom de dagliga, gemensamma andaktsöfningarne voro vana vid,
skulle hembära segern öfver mekkanernas tygellösa öfvermakt.
Den moraliska verkan af denna första framgång var stor. Nästan hvarje familj
i Mekka hade någon död anförvant att sörja eller någon fånge att friköpa. I Medina
stärkte segern profetens anseende i hög grad och gjorde det möjligt för honom att
energiskt uppträda mot sina motståndare, hvilka han förut under tystnad hade måst
fördraga. De invånare i Medina, som fortfarande voro hedningar, måste nu öfvergå
till islam. Många af den gjorde dock detta med inre motvilja, och dessa »tviflare»
åsamkade sedermera profeten mycket bekymmer. Sämre gick det för judarne.
De judiska guldsmederna af Kainukästammen fingo först erfara hans makt. Emedan
dessa sades hafva gjort processen kort med en muhammedan, som i en strid slagit ihjäl
en jude, uppbådade Muhammed sina krigare mot dem och tvang dem till under-
kastelse, sedan han under 14 dagar belägrat deras kvarter. Den dödsdom, som han
först fällde öfver dem, mildrade han på Kasradjhöfdingens förbön till förlust af
los och fast egendom samt landsförvisning.
Då Muhammed fortfor att trakassera mekkanernas karavaner, beslöto sig dessa
i förening med sina grannar i Täif for att hämnas sitt nederlag vid Bedr. De upp-
ställde en för arabiska förhållanden väldig här af, som det uppgifves, 3,000 man,
däribland 700 pansarklädda krigare, jämte 200 hästar och 3,000 kameler. Då de
medförde en stor tross och många kvinnor, kunde de blott långsamt rycka framåt.
I början af året 624 anlände de till den slätt, som norr om Medina sträcker sig till
det en dryg half timmes väg från staden aflägsna berget Ohod. På Kasradjhöfding-
ens inrådan var det först Muhammeds afsikt att afvakta deras anfall i staden, men
han lät sedan af sina anhängares stridslust förmå sig att tåga ut. Då nu emellertid
de rättrogne vid åsynen af den väldiga hären förlorade modet, höll han bestämdt
fast vid, att striden skulle utkämpas på fria fältet. Ej heller nedslog det hans
mod, att Kasradjhöfdingen med 300 man drog sig tillbaka in i staden. Trots detta
dåliga förebud fingo muhammedanerna i början åter öfvertaget och inträngde redan
i fiendernas läger. Men till följd af denna framgång lät en afdelning bågskyttar,
som skulle täcka deras vänstra sida, förleda sig till att lemna sin post. Häraf be-
gagnade sig Kälid ibn el-Walld, hvilken därmed aflade det första profvet på sin
sedermera ofta i islams tjenst bepröfvade militäriska skarpblick, för att anfalla muham-
medanernas blottade flank. Därmed var dagen förlorad. Muhammed själf sårades,
och ett falskt rykte, att han hade fallit, beröfvade hans män den sista åter-
stoden af motståndskraft. Till deras lycka förstodo mekkanerna ej att utnyttja sin
seger, utan vände helt enkelt glada öfver segern hem till sitt land igen.
I hans anhängares ögon kunde detta nederlag knappast skada profeten, då de voro
medvetna om, att det själfva genom sin olydnad varit skulden därtill. Men hos
beduinerna i trakten hade dock hans anseende fått en svar stöt. Detta visade sig
bland annat i mordet på 40 af hans trosförvanter inom stammen Hawäsins område.
Han var tvungen att genom någon ny bragd söka återvinna sin förlorade krigsära.
De närmaste och lättast åtkomliga offren voro åter judarne. Under en obetydlig
förevändning angrep han Nadlrstammen och inneslöt den i dass kvarter. Efter
14 dagars belägring måste de kapitulera, då icke en gång deras trosfränder af Koraisa
vågade hjälpa dem. De utvandrade till den 20 mil norr om Medina belägga oasen
Kaiber, hvarest redan en stor judekoloni befann sig. Deras jordegendom utdelade
Muhammed åt sina anhängare, som följt honom från Mekka. Under loppet af ar
Världshistoria III. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
