- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
148

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Muhammed, arabernas profet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

148 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
satt splittra den unga församlingens krafter, återskänkte man judarne deras jord och
ålade dem blott att erlägga hälften af dess afkastning.
Vid nästa pilgrimsfest kunde Muhammed enligt fördraget hålla sitt intåg i Mekka.
De »otrogne» hade Visserligen lemnat staden, men icke blott Muhammeds släktingar,
af hvilka främst må nämnas hans farbroder Abbas, hade stannat kvar där, utan han
hade äfven tillfredsställelsen att se några af sina mest hårdnackade motståndare
öfvergå till hans lära, bland dem Kälid ibn el-Walld, segraren vid Ohod (senare
kallad »Islams svärd»), och Omajjaden Amr ibn el-As, som sedermera blef Egyptens
förste ståthållare.
Den nya makt, som höll på att bildas i Arabien, väckte redan vid denna tid upp-
märksamhet hos ståthållarne i det byzantinska rikets angränsande provinser. Patriarken
Cyrus af Alexandria, som under kejsar Heraclii regering var vice-konung af Egypten,
och som araberna med en ombildning af hans grekiska öknamn kallade Mukaukis,
skickade profeten (om hvilkens böjelser han måste hafva varit väl underrättad) jämte
andra skänker äfven två sköna slafvinnor. Den ena af dessa öfverlemnade Muhammed
åt sin hofskald Hasan ibn Täbit, hvilken hade till uppgift att förhärliga muhamme-
danernas bragder. Den andra, Märija, tog han själf till älskarinna och upplefde den
glädjen, att hon födde honom en son, under det att alla hans lagliga hustrur efter
Kadidja hade förblifvit barnlösa. Han kallade honom Ibrahim efter namnet på
stamfadern, hvilkens tro han kände sig kallad ät återställa. Denne son dog dock,
innan han blef ett ar gammal.
Mindre fredligt gestaltade sig redan från början muhammedanernas förhållande
till byzantinerna i Syrien. Då Muhammed utbredde sin makt äfven bland de nord-
arabiska beduinerna, kom han snart i beröring med de grekiska gränsposterna. Ett
sändebud, som han ar 629 hade skickat till kommendanten på fästningen Bosra i
Östjordanlandet, hade tillfångatagits och afrättats. For att vedergälla detta dåd sände
Muhammed en här på 3,000 man mot norr under befäl af sin fosterson Said ibn
Härita. De gassanidiska gränstrupperna tågade mot muhammedanerna och samman-
drabbade med dem endast några få mil norr om Medina. De rättrogne hemburo
segern, och framträngde därpå till Muta nara Döda hafvets södra ände. Där mötte
de en under tiden sammandragen byzantinsk här, anförd af patriciern Theodorus.
Oaktadt all sin tapperhet voro muhammedanerna icke vuxna denna väldiga öfvermakt.
Sedan Said och två redan af Muhammed själf till hans efterträdare utnämnde an-
förare fallit, lyckades Kälid ibn el-Walld med knapp nöd återföra till Medina den
ansenligt förminskade haren. För att i någon mån utplåna det ofördelaktiga intryck,
som denna olycka medförde, skickades kort därpå Amr ibn el-As mot beduinerna i
öknens norra del; tack vare dennes energiska uppträdande förmåddes redan under
samma ar de flesta stammarne att antaga islam.
Koreischiterna i Mekka hade nu för länge sedan uppgifvit hoppet om att ännu
en gång kunna besegra profeten och voro endast angelägna att vidmakthålla vapenstille-
ståndet i Hodaiblja och icke väcka upp nya faror for sin redan förut tryckta handel.
Profeten däremot väntade blott på en förevändning att göra upp sluträkningen med
dem. Ett slagsmål mellan en till islam omvänd beduinstam och några af koreischi-
ternas partigängare, hvari äfven folk från själfva Mekka skulle hafva deltagit, gaf honom
en förevändning att förklara freden bruten.
I Ramadän 630 bröt han med en stor här af folk från Medina och af beduiner
(sammanlagdt 10,000 man) upp mot sin fädernestad. Redan på halfva vägen kommo
många af Mekkas invånare (bland dem hans farbroder Abbas) honom till mötes och
slöto sig till honom. Blott ett obetydligt parti i staden tänkte fortfarande på allvarligt
motstånd. Då profeten hade slagit läger i Marr es-sahrän, nordväst om Mekka, infann
sig där själfve Abu Sufjän, som en gång varit själen i motståndet mot honom, och
aflade trosbekännelsen. Han erhöll till gengäld löfte om full säkerhet för de sina
och för alla, som toge sin tillflykt till hans hus, och återvände därpå till staden.
Hans råd att icke göra motstånd mot profeten vid dennes intåg, fann villigt gehör
hos Mekkas borgare. Endast en liten skara oförsonlige höllo sig beredda till strid.
Från tre sidor på en gång lat Muhammed sina trupper rycka in i Mekka. Blott vid
den södra porten, som krigspartiet kanske i hopp om att kunna bana sig väg till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:40 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free