- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
152

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Muhammed, arabernas profet - 3. Muhammed och hans lära

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

företaga ett nytt fälttåg mot byzantinerna. I maj ar 632 öfverlemnade han befälet
öfver de trupper, som skulle skickas mot de kristne, åt Usäma, son till den vid
Muta fallne Said. Midt under dessa förberedelser insjuknade profeten, troligen i
malaria, som var epidemisk i Medina. Ehuru han endast var 63 ar gammal, hade
hans krafter hastigt sjunkit, dels till följd af de senare årens strapatser och dels på
grund af omåttligt njutande af haremslifvets fröjder. Snart måste han uppgifva sin
vana att tillbringa natten i tur och ordning hos hvar och en af sina hustrur. I
stället bodde han för jämnan hos sin älsklingshustru Äischa. Sedan han ännu en
gång personligen förmanat de rättrogne, som voro missnöjda med den unge Usämas
utnämning, till lydnad, måste han afstå från att dagligen leda bönen. Detta ämbete
uppdrog han nu åt sin gamle vän och svärfader Abu Bekr. Krafterna aftogo alltmer, och
hans medvetande omtöcknades af feberfantasier. Då han söndagen den 7 juni ville
diktera sin sista vilja, ansåg Omar det rådligast att afslå denna hans begäran, på
det att icke några oöfverlagda bestämmelser måtte i framtiden äfventyra trons sak.
Under nästa natt aftog febern något och på morgonen tycktes en förbättring hafva
inträdt. Då de rättrogne församlade sig till bönen, trädde profeten ut ur den dörr,
som förband Äischas bostad med moskeen, for att ännu en gång se sina trogne.
Men knappt hade han återvändt till sitt lager, förrän febern åter grep honom. Döds-
kampen började. Mot middagstiden kände Äischa hans hand slappna i sin. Ännu
ett hviskande utrop: »Den ädlaste följeslagare från paradiset», och Muhammed
var död.

3. Muhammed och hans lära.
Att rätt bedöma profetens karaktär torde alltid komma att vara svårt för en
europee. Gällde det endast svärmaren i Mekka med hans orubbliga öfvertygelse och
hans djupa inflytande på de bäste bland sitt folk eller endast den slipade diplomaten
i Medina, hvilken orubbligt håller fast vid sitt höga mal, herraväldet öfver hela
Arabien, och för att vinna det icke ens ryggar tillbaka för en tillfällig föröd-
mjukelse, skulle vårt omdöme om honom snart vara färdigt. Men just föreningen
af dessa båda egenskaper, som i början verkar sa frånstötande på oss och gör, att
vi hafva svårt att tro på hans ärlighet under de sista lefnadsåren, ar nu en gång typisk
for hans tid och hans folk. Att han, för att få tillfredsställa sina starkt utpräglade
sexuella drifter, mången gång företog saker, som rent af kommo i strid med hans
egen tids sedliga åskådning, får icke alltför strängt tillräknas honom. Själf gjorde
han aldrig någon hemlighet af sina mänskliga svagheter. Aldrig har han påstått
sig vara syndfri.
Muhammeds religion får naturligtvis endast bedömas enligt koranen. Man kan
egentligen hos honom icke tala om ett system, ty tankens skärpa och följdriktighet
var aldrig hans styrka. Hans tankevärld var blott i mycket ringa mån hans egen.
Den hemtar sitt innehåll till stor del från kristendomen och judendomen, men detta
innehåll har af honom skickligt anpassats efter hans folks religiösa behof.
Muhammeds gud ar framför allt härskaren. Redan under den fornbabyloniska
tiden såg semiten i sin gud en egenmäktig, vresig och grym herre, hvars vilja ar
qutrannsaklig blott därför, att den ar lika ombytlig som en österländsk despots.
Äfven Muhammeds gud straffar otron med en viss inre tillfredsställelse, alldeles
som en hämndgirig arab hämnas en personlig förolämpning. Sina befall-
ningar gifver han icke för deras helighets och rättfärdighets skull, utan emedan det
behagar honom sa. Om något slags följdriktighet kan det icke vara tal. An låter
Muhammed Allah af evighet bestämma, hvilka människor genom tron skola blifva
saliga, och hvilka skola framhärda i otron och sålunda hemfalla åt evig fördömelse,
an åter vill han icke frånkänna människan viljans frihet. Det ar således icke under-
ligt, om just rörande denna punkt de vildaste strider utkämpats inom den senare
dogmatiken. Till slut segrade som bekant den absoluta predestinationsläran och
därmed den bekanta muhammedanska fatalismen, hvilken sedan dess utgör ett af
den islamska världsåskådningens väsentligaste grunddrag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:20 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free