- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
160

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. De fyra första kaliferna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

160 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
persernas öfverhöghet. Då efter mordet på den sasanidiske konungen Chosroés II Par-
vés det persiska riket hastigt råkade i förfall, blefvo de arabiska provinserna, särskildt
det aflägsna Jemen, öfverlemnade åt sig själfva. Under den nu inbrytande allmänna
laglösheten hade efter Mekkas fall talrika stammar genom deputationer i Medina
anmält sin öfvergång till islam. Kort före sin död hade Muhammed ordnat landets
förhållanden, och de af honom vid delta tillfälle fastställda taxeringarne gällde
sedermera i många fall som förebilder. Men hans representanter hade icke afsatt
de många små inhemska maklegandena, utan intogo gentemot dem ungefär
samma ställning som moderna kolonialmakters residenler vid sidan af de infödda
landsfurstarne. De utöfvade en allmän uppsikt, ordnade gudstjensten och lagskip-
ningen samt indrefvo framför allt skatterna. Genom sitt hänsynslösa uppträdande
vid utöfvandet af denna den mest förhatliga grenen af sin ämbetsmyndighet hade de
redan under profetens lifstid framkallat ett uppror i Hadramaut, som likväl kväfdes
med järnhård stränghet. Redan förut hade i Jemen bland stammen Ans uppträdt
en profet Aihaba Du ’1-Himär, »åsneryttaren», sa kallad, emedan han i anslutning
till den urgamla orientaliska uppfattningen, att den väntade förlossaren skall rida på
en åsna (jfr Sak. 9: 9), använde en sådan som riddjur. Af samma skäl var det,
som Jesus höll sitt intåg i Jerusalem på en åsninna, eller som i det lOrde århun-
dradet i Nordafrika stiftaren af en svärmisk sekt kallades Du ’1-Himär och för icke
långt tillbaka ledaren af ett mot sultanen af Marokko riktadt uppror Bu Hamära.
Monoteismen var redan vidt utbredd i Sydarabien genom judar och kristne, och
sålunda uppträdde äfven denne profet icke i någon afguds namn utan i Allahs, för-
barmarens. Vid underrättelsen, att Muhammed återvändt sjuk från sin sista pilgrims-
färd, hade han framträdt offentligen. Utgående från Nedjrän angrep han den persiske
ståthållaren, som fortfarande fanns kvar i Såna, och sedan han besegrat honom, lag
hela Jemen för hans fötter. Trots sin sjukdom hade Muhammed genom bref och
sändebud ställt om, att hans trogne sammanslöto sig mot den falske profeten. På
anstiftan af ett af hans sändebud sammansvuro sig de förnämsta perserna i Såna och
mördade Aihaba, enligt uppgift en dag före Muhammeds död. Ett nytt affall följde
dock snart på denna tillfälliga seger för islam. Aihabas förnämste anhängare, Kais,
reste sig, stödd på araberna, mot perserna. Men nu skickade Abu Bekr dit en här
under befäl af en redan af Muhammed för en del af Hadramaut utnämnd ståthållare,
hvilken återställde ordningen i landet.
Efter det att sålunda på jämförelsevis kort tid hela Arabien åter lagts under islams
herravälde, kunde nu Abu Bekr återupptaga profetens sista plan, nämligen att utbreda
hans tro utanför landets gränser. Det var för öfrigt nödvändigt att gifva ett tillfälle
att vända sig utåt åt alla de krafter, som hittills alltid varit färdiga att rikta sina
svärd mot hvarandra. Men medan profeten i öfverskattning af sina krafter och med
oriklig uppfattning af det politiska världsläget framför allt ifrat för ett angrepp på
byzantinska riket, riktade hans efterföljare närmast sin blick österut, mot det persiska
riket, om hvars dåvarande svaghet han för länge sedan måsle hafva fait kännedom.
Mutanna ibn el-Härila, som dellagit i fälllåget i Bahrein, hade redan därifrån på
flere ströftåg öfverskridit den persiska gränsen. På kalifens befallning förenade sig
nu med honom Kälid ibn el-Walld, sedan han undertryckt Museilimas uppror i
Jemäma. De vande sig närmast mot Hlra. Denna stad hade vid denna tidpunkt
för länge sedan förlorat sin förra betydelse som gränsvakt mot beduinerna, sedan
den siste af Lahmiderna Mundir V, ar 602 blifvit röjd ur vägen af Chosroés II. Den
persiske befälhafvaren för Hlras besättning blef slagen vid Ullais, det hellenistiska
Vologesias, och släden själf föll utan vidare motslånd i muhammedanernas händer.
Detla skedde ar 633.
Då man sa oväntadt lält hade lyckats eröfra Sydbabylonien, började man i Medina
åter energiskt falla i sikle det mal, hvarpå redan profelen hade haft sin blick riktad,
nämligen det heliga landets eröfring. Äfven i det byzantinska riket likaväl som i
det persiska bodde ju araber, som man borde göra delaktiga af islams välsignelser
och inlemma i del nya nationella riket. I betraktande af de stora svårigheter, som
man visste vara förenade med denna uppgift, hvilken man redan under profetens
tid två gånger förgäfves försökt sig på, planlades det nya fälttåget mot Syrien alltifrån

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free