Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. De fyra första kaliferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
sin hufvudstads förplägning, använde nu äfven araberna för sina krigare och deras
familjer. Hvarje särskild kommun erhöll årligen af ståthållaren ett meddelande om
den sädesmängd, som den vanligen vid årets slut, kort före den nya såddens början,
hade att leverera. Distriktets föreståndare bar ansvaret för ledningen af uppbörden,
af denna skatt in natura. Under honom stodo skatteindrifvarne, som erhöllo 5°/o af
den indrifna summan som lön och ersättning för eventuella felräkningar. De voro
ansvariga inför regeringen för den af landtfolket inlevererade säden, tills de hade
fört den till statsmagasinen i de särskilda orterna (vanligen distriktens hufvudstäder).
Därifrån transporterades säden vanligen sjöledes till hufvudstaden, där den fördelades
bland trupperna och deras familjer. Utom dessa pålagor in natura åh vilade kommu-
nerna dessutom en penningskatt, närmast som ersättning för det skydd och den fri^i
religionsöfning, som staten garanterat dem. Penningar härtill kunde bönderna natur^
ligtvis endast skaffa sig genom att sälja säd. Sädeshandeln stod emellertid under statens
noggranna upjpsikt. All säd måste föras till en statens tröskloge, där antagligen
äfven försäljningen brukade ega rum. Måhända öfvertog nu regeringen icke sällan
säd i stället för de afgifter, som formellt skulle lemnas i kontanta penningar. Man
torde alltså med C. H. Becker böra kalla det i Egypten härskande systemet för en
»blandad» hushållning, dock med öfvervikt för penninghushållningen.
Emellertid fullbordades äfven det persiska rikets öde. Ar 640 hade konung Jesde-
gerd lemnad Holwän, där han icke längre kände sig saker, sedan landet rundt omkring
redan fallit i arabernas händer, och dragit sig tillbaka till Persis. Där rustade han
sig nu till ett sista motstånd. Innan han var färdig att åter intränga i arabernas
nyförvärfvade besittningar, lät Omar angripa honom med en af alla trupper, som
han kunde förfoga öfver vid gränsen, sammansatt här under befäl af Noomän ibn
Mukarrin. Redan vid fälttågets början ar 642 lyckades muhammedanerna besätta
Karmasm, nordöst om Holwän, och hade därmed porten till höglandet i sitt vald.
Vid Nihäwend söder om Hamadän, det gamla Ekbatana, stötte de på fienden under
den bepröfvade fältherren Firösäns befäl. Perserna voro öfverlägsna till antalet, strideifi
varade ett par dagar, och utgången var länge tvifvelaktig. Noomän själf föll, meii
hans af Omar redan i förväg utsedde efterträdare Hudeifa ibn el-Jemän behöll dock
valplatsen.
Efter detta nederlag kunde man redan icke längre tänka på ett enhetligt motstånd
i det persiska rikets centrala delar. Den splittrade haren tog sin tillflykt till d^
befästa städerna och försvarade dessa en och en emot de oupphörligen frami^
trängande muhammedanerna. Redan ar 643 föll det viktiga Ispahän, hvarest Jesdef
gerd själf efter slaget hade sökt en tillflyktsort. Nu måste han vika undan för d^
förföljande muhammedanerna till Istakr, Persepolis, de persiska stamlandets gaml^
hufvudstad. Här höll han sig en tid med framgång, medan öfverallt i provinsen
och i synnerhet i bergstrakterna den inhemska befolkningen förde en sista, förtviflad
kamp. Då han icke heller kunde hålla stånd längre i Istakr, antog han en inbjudaij
af ispahbaden af Tabaristän, berglandskapet vid Kaspiska hafvets södra rand, i hopp
om att finna verksam hjälp hos satraperna i östprovinserna. På sin flykt genom
Korasan, Irans gamla gränsland mot turkarne, blef han visserligen öfverallt gästfritt
mottagen, men vann ingenstädes gehör, då han begärde medel till krigets fortsättande!
Samma öde, som 1,000 ar förut i samma trakter drabbade den siste af Akemenij
derna, Darius, träffade nu äfven honom. Ja, satrapen af Korasan upphetsade till oclj
med den turkiske grannfursten mot sin egen härskare. I striden med honom förlorad^
Jesdegerd sina sista trogne. Han själf undkom till Merv, men staden stängde sin^
portar för honom. En mjölnare upptog honom i sitt hus, men den förrädiske satraperi
lät mörda honom här på hans sista gömställe ar 651. Detta blef den siste Sasaniden^
slut. Hans minne lefver an i dag kvar hos den nationaliranska religionens sist^
bekännare, parserna i Indien, hvilka börja sin tidräkning med dagen för hans tron4
bestigning. j
Den arabiska statens inre utveckling höll emellertid icke jämna steg med deri
väldiga utbredningen af dess politiska makt. Den hade grundats i afsikt att var^
en »gudsstat», men redan den frågan, hvem som rätteligen skulle innehafva den jordiska
ledningen, hade lemnats öppen. Sa länge Muhammed lefde, var han visserligen \
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
