Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. De fyra första kaliferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE FYRA FÖRSTA KALIFERNA. 165
egenskap af Allahs sändebud och ställföreträdare härskaren, hvars myndighet ingen
betviflade. Men han dog utan att hafva sörjt för att skaffa en efterträdare. Under
hans lifstid torde hans trogne hafva väntat, att han själf skulle leda sin församling
till domedag. Men när han nu hade lemnat världen, stod församlingen där. De
rättesnören för lifvet, som profeten lemnat efter sig åt de sina, koran och sunna, gåfvo
intet svar på den trängande frågan, hvem sona efter honom vore kallad att vara
islams ledare. En personlig ledare af gudstjensten och regeringen var emellertid
helt enkelt oumbärligt. Men någon arfsrätt fanns ej och ännu mindre någon vallag.
Endast ett raskt beslut kunde efter profetens död bevara församlingen för den
hotande upplösningen. Redan under Muhammeds lifstid hade hans äldste och för-
trognaste anhängare från Mekka ständigt varit hans rådgifvare i regeringsangelägen-
heter, och dessa upptogo nu de ur hans hand fallna tömmarne. Den mest betydande
bland dem var Onja*- ibn el-Kattäb. Han var hufvudet högre an allt folket och
med all sin gudsfruktan van att alltid energiskt gripa in. Vanligen uppträdde han
med piskan i handen, och för honom hade redan medan profeten lefde dennes
hustrur mer respekt an för Muhammed själf. Emellertid öfvertog han icke genast
regeringen, utan lem-
nade företrädet åt Mu-
hammeds äldste vän,
^Abii Ftefer. Först då
äfven denne redan
två ar därefter dog,
öfvertog han formellt
makten, hvilken Abu
Bekr genom sin sista
vilja hade anförtrott
honom. Abu Bekr
och Omar voro alltid
fullt medvetna om, att
de innehade makten
endast såsom stållföre-
trädare-för gudsstatens
allena berättigade fur-
ste, profeten själf. Abu
Bekr kallade sig där-
för kalif, d. v. s. Allahs
Kvitto på hufvudskatten (utställdt åt en
kristen). Från Egypten, dateradt ar 812.
- Ur ärkehertig Rainers samling i Wien.
sändebuds^_stållföre-
trädare, ocEfOmär~be-
riamnde sig först Al-
lahs sändebuds ställ-
företrädares ställföre-
trädare. Men då denna
titel i det dagliga lifvet
visade sig alltför om-
ständlig, lät han kalla
sig rätt och slätt kalif
och de rättrognes
furste.
Ett betydande in-
flytande på regerings-
ärendena utöfvades
emellertid icke blott
af de profetens an-
hängare, som med ho-
nom flytt från Mekka,
utan äfven af dem
bland deras stamförvanter, koreischiterna, som först senare efter dess obestridda seger
anslutit sig till islam. För dessa, hvilka ju voro profetens anföcxantej^-böjde sig
också till en början de andra rättrogne utan knot. Blott »Ejalparne» (ansar) sågo
med oblida ögon deras gynnade ställning. De hade redan under profetens lifstid
protesterat mot, att denne vid bytets fördelning och särskildt vid fördelninjgen af den
fasta egendomen otillbörligt gynnade de sina. Men det gamla hatet mellan stam-
marne Aus och Kasradj hade, trots deras gemensamma intresse af att hålla tillsam-
mans mot mekkanerna, ännu vid denna tid icke slocknat, hvarför Muhammed alltid
utan större svårigheter hade varit i stånd att lugna dem. För öfrigt voro de numera
knappast längre i majoritet i själfva Medina, och deras sista försök att efter profetens
död återvinna sin själfständighet hade misslyckats tack vare Omars beslutsamma
uppträdande. De öfriga arabernas uppror enade därpå ansar och muhädjirun genom
den gemensamma faran. Äfven i eröfringskrigen hade de förra, om också icke på
de viktigaste befälsposterna, tagit en betydande del.
Genom eröfringskrigen fingo äfven de efter profetens död affallna och med möda
till islam återförda arabstammarne intresse för islam, och de stora fördelar, de häri-
genom vunno, försonade dem med förlusten af deras obundna själfständighet. Inom
den arabiska halföns gränser skulle för all framtid blott en religion, islam, fördragas.
Därför förflyttade också Omar de af Muhammed i Kaiber ännu tålda judarne till
Syrien. Den som antog islam erkändes i och med detsamma som arab och slöt sig som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
