Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. De fyra första kaliferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
klient till någon stam. Af dem, som icke voro araber, väntade man ingalunda, att de
skulle omvända sig. Det heliga krigets ändamål var från början att göra dem till
undersåtar under de borna medborgarne i gudsstaten. j
Sålunda omfattade det teokratiska rike, som efter profetens död utvecklade s|g
ur den af honom stiftade nationalstaten, tvenne i religiöst och därför äfven i politiskt
afseende skilda klasser. Muhammedanerna utgjorde öfverklassen och tillika militäj*-
ståndet. Fromhetsöfningarne trädde en tid fullkomligt tillbaka för de militära krafvet.
Muhammedanerna voro också organiserade som en krigshär. Alla vapenföre funnos
uppförda efter stammar och släkter i de militära rullorna. De fingo slå sig ned i qe
eröfrade städerna och kallades därför liksom profetens första anhängare muhädjiruii,
»utvandrare». På samma sätt benämnde sig århundraden senare äfven de turka^,
som slogo sig ned på Balkanhalfön bland de kristne där. Åtskilliga nya milität’-
kolonier anlades äfven för muhammedanernas räkning, såsom t. ex. Pustat (Gamja
Kairo) i Egypten, vidare Kairawän i romerska Afrika och särskild Kufa och Basija
i Irak.
Muhammedanernas välde i de eröfrade landen förblef till långt efter denna tid
militäriskt organiseradt. De anförare, som hade ledt eröfringen, blefvo kalifens första
ståthållare och, då hären och den religiösa församligen utgjordes af samma pef-
soner, tillika äfven ledare af bönen och predikan på fredagen. Till en början ha4e
de också att sörja för rättskipningen, som först under den omajjadiska dynastiens
grundare öfverläts åt särskilda ämbetsmän.
Som en gång faltet varit i öknen, sa var alltjämt mycket, som i en utbildat rätts-
stat ar öfverlemnadt åt öfverheten, anförtrodt åt Stammarnes egen omvårdnad. Men
medan det i öknen företrädesvis hade varit de mindre släkterna, som inom sig sörjde
för tukt och ordning, sa var det nu i militärkolonierna de större stamgrupperna,
som visade sig fastare och mera betydelsefulla, i det att de bildade ett förening^-
band för de genom fälttågen skingrade medlemmarne af de mindre stammarne.
I förhållande till den arabiska krigarkasten var den öfriga befolkningen undel-
såtarne, raija (plur. raäja) »hjorden», som den kallades med en gammalsemitisk, reda^i
hos assyrerna gängse bild. Medan muhammedanerna endast betalade fattigskatteiti,
måste de betala sin tribut och därigenom sörja för de förres underhåll. Ofli
deras inre angelägenheter bekymrade sig centralregeringen ännu mindre an om c|e
arabiska Stammarnes. I de fordomdags kristna landen öfvertogo biskoparne
ledningen äfven af de världsliga bestyren, liksom i Persien den lägre landtadeljn
(dihkänerna eller byfogdarne) intog en ledande ställning. Ståthållarne hade endast
att vaka öfver skattens punktliga inbetalande. Längre fram anförtroddes äfven detta
bestyr åt särskilda af regeringen utsedda finansämbetsmän, som blefvo jämställda
med dem.
De städer och landskap, som utan strid underkastat sig muhammedanerna, fin^o
behålla frihet och egendom. Den skatt, som de som ersättning härför skulle erlägga,
bestämdes i själfva kapitulationsvillkoren. Orter, som hade måst intagas med vapen-
makt, tillföllo segrarne som byte. Staten indrog en femtedel af deras jord, dessutom forna
kronogods och af sina egare öfvergifna fastigheter. Allt öfrigt, däri inberäknadt såväl
den fasta egendomen som befolkningen själf, skulle delas mellan de krigare, soijn
deltagit i eröfringen. Då muhammedanerna icke kunde upplösa sin militära organisa-
tion och slå sig ned i landet såsom jordbrukare, måste man emellertid lemna de forna
egarne kvar på deras jord. Men afkastningen tillkom muhammedanerna och der^s
arfvingar. Sålunda skilde sig praktiskt taget de eröfrade orternas ställning icke | i
någon väsentlig mån från deras, som frivilligt öfverlemnat sig. Dock kunde der^s
skatt när som helst godtyckligt höjas. Staten förbehöll sig emellertid rättighet a^t
tillgodogöra sig äfven denna skatt och betalade i stället fasta pensioner åt krigarije
och deras efterkommande.
Midt under det stora verket, islams utbredning, bortrycktes ännu i sin kraftigaste
mannaålder kalifen Omar ar 644 genom en våldsam död, då han nyss återkommlit
från vallfärden, som han årligen plägade leda. En persisk slaf, som arbetade! i
Medina för ståthållarens i Kufa Muglra ibn Schubas räkning, hade hos kalifen besvärat
sig öfver de höga afgifter hans herre lät honom betala, men hade blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
