- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
168

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. De fyra första kaliferna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

168 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
>
fatal vänner kvar, i synnerhet som profetens ungdomliga och intriganta änka Åischä,
»de fättrognes moder», uppträdde mot honom. Men äfven i provinserna läto arabern^
hetsa sig mot Otmän.
Sedan de första krigsårens oro lagt sig, kommo de, som stridt for trons sak, s^
småningom till insikt om, att de hade skadat sig själfva, då de gått in på att öfveif-
lemna den fasta egendomen till regeringen. Därigenom hade staten kunnat göra si^
fullkomligt oberoende af hären, som den dock hade att tacka för allt, sa mycket m^r
som den själf bestämde pensionernas storlek och kunde alldeles underlåta att utbetal^
dem åt misshagliga personer. Missnöjet tog sig då och då utlopp i plundring £Jf
en eller annan provinskassa och särskildt i protester mot, att provinsförvaltningei^s
öfverskott fördes till hufvudstaden.
Detta system hade ju visserligen införts redan af Omar, men under det att inge^i
vågat uppträda mot honom, egde Otmän ej sin föregångares auktoritet, sa mycket mindre
som man tillräknade honom det godtycke, som utöfvades af de vanligen med honoifr
befryndade ståthållarne. Äfven obestridligt kloka anordningar, som Otmän föranstal-
tade, mötte snart öfverallt föraktlig kritik.
Under ett fälttåg i Armenien ar 653, hvari syriska och irakiska trupper togo del,
visade det sig, att deras afskrifter af koranen här och där icke öfverensstämde med
hvarandra. Då spänningen mellan dessa bägge provinsers invånare redan förut vsr
ganska stark, sa aflöpte denna strid om läsarterna icke utan handgripligheter. For
att sådant icke vidare skulle förekomma, beslöt kalifen att gå i författning om en officiell
redaktion af koranen. Redan på Abu Bekrs tid hade Omar rådt kalifen att låta samla
de olika koranstyckena. Då många korankunniga män hade fallit i den afgörand e
striden mot Musailima, var han nämligen rädd för att kännedomen om uppenbarelsen
skulle helt och hållet gå förlorad. Abu Bekr hade gifvit en ung Medinaman, Said
ibn Täbit, som förut hade tjenstgjort som skrifvare åt profeten, i uppdrag att utföra
detta samlingsarbete. Men den på detta sätt tillkomna samlingen var helt och hållet
en privat redaktion utan någon som helst officiell giltighet. Abu Bekr hade lemnat
den i arf åt Omar och denne åt sin dotter Hafsa. Otmän gick nu tillbaka till denna
första samling. Han gaf den nämnde Said i uppdrag att tillsammans med tre
ansedda koreischiter ännu en gång revidera den. Därpå sändes tre lika afskrifter
till Damaskus, Basra och Kufa, där de sedan afskrefvos i många exemplar. Huiiu
omsorgsfullt Otmäns kommitté utförde sitt uppdrag, kan man förstå däraf, att der^s
verk senare öfverallt motståndslöst erhöll kanoniskt anseende. Likväl gaf äfven detia
de missnöjde *i Kufa för ögonblicket en ny välkommen anledning att agitera mcpt
kalifen. Bland dem var en viss Abdallah ibn Masud, en af profetens äldsta anhängarb,
hvilka ansåg sig själf som den bäste korankännaren. Denne utslungade nu d^n
oerhörda beskyllningen, att den reviderade upplagan vore förfalskad och ofullständig,
i det att man hade undanhållit en del uppenbarelser, i hvilka bland Muhammeqfs
öfriga fiender äfven Omajjaderna omnämndes och fördömdes.
Detta allmänna missnöje förstodo nu kalifens motståndare i Medina, och främst
bland dem Ali, Talha och Subeir, att begagna sig af. Ehuru de kände sig som den
sanna teokratiens förfäktare gentemot Otmäns förvärldsligade regemente, vågade de
dock icke börja öppen strid mot honom. Detta hade kunnat väcka ond blod, och
de öfverlemnade det därför hellre åt de med dem likatänkandeoi provinserna, hvarest
ju dessutom islams världsliga maktmedel funnos samlade. Ar 655 läto de dessa
förstå, att de nu i Medina hade bättre tillfälle an vid gränserna att verksamt deltaga
i striden för sin tro. I Kufa bröt stormen lös. Då den därvarande ståthållaren Said
i juni 655 återvände från vallfärden, hindrades han från att komma in i staden af cm
truppstyrka på 1,000 man under befäl af Alis personlige vän, Mälik el-Aschtar från
Jemen. Otmän trodde sig ännu en gång kunna afvärja olyckan med lampor o(|h
ersatte Said med en for befolkningen mera välbehaglig man.
I Egypten hade Otmän icke dragit sig för att afsätta landets eröfrare, Amr il}n
el-Äs, och i stället till ståthållare utnämna sin kusin Ibn abi Sarh, ehuru profeten
en gång hade förklarat honom i akt. Utom Amr verkade i Egypten som uppviglare
äfven Muhammed ibn abi Hudeifa, Abu-Bekrs fosterson och Alis ifrige anhängare.
Redan under ett stort sjöslag, som den egyptiska flottan utkämpade mot kejsar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:40 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free