- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
169

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. De fyra första kaliferna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DE FYRA FÖRSTA KALIFERNA. 169
Konstans vid lyciska kusten, hade de missnöjde dragit sig tillbaka med ett skepp under
föregifvande, att man nu försummade det verkliga heliga kriget. Följande ar bröto
500 araber upp från Egypten för att i Medina börja den af Allah önskade kampen
mot den inre fienden. I april 656 uppenbarade de sig framför staden. Medinas eget
folk öfvergick till största delen till de upproriskes parti. Oaktadt Otman då härskade
öfver det mäktigaste rike i världen, hade han i sitt residens icke de ringaste makt-
medel till sitt förfogande och måste därför inlåta sig i underhandlingar med de 500
upprorsmännen. Han lofvade dem att tillmötesgå deras klagomål och förmådde dem
därigenom till aftåg. Men nu svällde åter kammen på Omajjaderna. De förmådde
kalifen att i nästa fredagspredikan fälla det yttrandet, att egypterna hade aftågat,
emedan de insett sin orätt. Däröfver blef Medinas befolkning till den grad uppretad,
att den skymfade kalifen och kastade sten på honom. Vanmäktig bars han ut ur
moskeen, som han icke vidare skulle komma att beträda.
Framför hans hus församlade sig Medinaborna och veko icke från stället. Nu
kommo också egypterna tillbaka. Dessa påstodo sig hafva uppfångat ett bref från
Otmän till hans ståthållare Ibn abi Sarh, hvari han befallde denne att låta afrätta
upprorets anstiftare vid deras återkomst. Kalifen förnekade visserligen all vetskap
om det honom förelagda brefvet. Likväl begärde man, att han skulle afsäga sig
ämbetet, då något sådant hade kunnat ske bakom hans rygg. Denna fordran tillbaka-
visade han med värdighet. Nu belägrade man hans hus, som blott försvarades af
några af hans släktingar samt ett fåtal slafvar och klienter. Medinas befolkning
gjorde ej det minsta försök att afhålla egypterna därifrån, ja några af »hjälparne»
understödde dem till och med. Upprorets egentliga upphofsman, Ali, Talha och
Subeir, höllo sig undan för att bevara skenet. Den kloka Äischa lemnade till och
med staden for att kunna påstå sig icke alls hafva varit med om saken.
Den oppna stridens utbrott framkallades af en af Otmäns försvarare, som med
en sten råkade döda en af egypterna. När kalifen vägrade att utlemna den skyldige,
beredde sig upprorsmännen att storma hans hus. Sedan de lyckats intränga i huset
från en närbelägen tomt, ihjälslogo de kalifen, som in i det sista utan att deltaga i
striden lugnt hade läst sina böner. Detta skedde fredagen den 17 juni 656.
Redan under belägringen hade Ali, profetens måg och nu obestridt den
främste bland muhammedanern, ledt gudstjensten och äfven utnämnt en ledare
för pilgrimsfärden. Redan samma dag Otman mördades hyllades han offentligen i
moskeen som kalif. Men Talha och Subeir, som hittills skenbart arbetat for Ali,
bröto nu med honom och sköto skulden for mordet på honom. De begåfvo sig till
Äischa i Mekka. De »rättrognes moder» hyste fortfarande agg till Ali. Då hon fick
veta, att han låtit hylla sig, kallade hon tillsammans de rättrogne för att hämnas
den mördade. Icke blott Omajjaderna anslöto sig till henne utan äfven många andra
personer, som endast hade det gemensamt med henne, att de voro fiender till Ali.
På inrådan af Ibn Atnir, som länge varit ståthållare i Basra och ännu hade många
förbindelser där,^beslöto de att begifva sig dit. Fyra månader efter Otmäns död
aftågade de Sammansvurne, som samlat sig i ett läger vid karavanvägen till Irak,
till ett antal af 600 man.
Anlända till Basra, röjde de lömskt ståthållaren ur vägen, då han icke ville
ansluta sig till dem utan föredrog att afvakta Alis befallningar. Strax efter stadens
intagande utbröt strid mellan Talha och Subeir om hvem som skulle leda bönen.
Den bilades emellertid för tillfället af Äischa, som uppdrog detta ämbete åt sin
systerson Abdallah, Subeirs son.
Men icke heller Ali kunde stanna i Medina, då han ej hade några stridskrafter
där. I oktober 656 begaf han sig till Irak i förhoppning att finna stöd i Kufa.
Han skickade dit i förväg sin son Hasan, som också lyckades vinna stadens vapen-
föra män för sin fader. Ali stannade under tiden i sitt läger i Du Kär och drog,
sedan 12,000 kufier förenat sig med honom, därifrån mot Basra. Efter en fruktlös
underhandling med Talha och Subeir kom det till strid. Den förre sårades dödligt,
den senare lemnade, drifven af samvetskval, slagfältet och nedgjordes under flykten.
Men . kring den kamel, hvarpå Äischa satt för att enligt fornarabisk sed uppelda
krigarnes mod, var striden länge oafgjord. Först då kamelen, efter hvilken slaget
Världshistoria III. 22

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 15:33:50 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free