Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Omajjaderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OMAJJADERNA. 185
x
efterträdare, Ibrahlm ibn el-Walld. " Under föregifvande, att han ville göra gällande
Wallds arfvingars anspråk på tronen, ryckte han in i Syrien och slog vid Antilibanon
de mötande regeringstrupperna. Deras anförare Suleimän lät nu på återtåget till
Damaskus rödja Wallds söner ur vägen och tog därpå till flykten med de penningar
han kunde komma åt. Den 7 december 744 lät Merwän själf hylla sig i Damaskus.
Därpå förlade han emellertid sitt residens till Carrhse i Mesopotamien, där han kunde
stödja sig på de honom tillgifna Kais. Detta retade kelbiterna i Syrien till uppror,
hvilket han dock ännu samma ar nedslog. Nu utskref han bland dem en här för
att underkuva Irak. Under marschen dit öfvertalade syrerna i Rusäfa Hischäms
son Suleimän att åtaga sig kalifatet. Men denne kunde icke hålla stånd mot Merwän
utan måste fly till Kufa. Åter hade nu Merwän att kuf va upproriska rörelser i åt-
skilliga syriska städer, och först sommaren 746 blef han verkligen herre i landet,
I rikets östra del hade emellertid Omajjaderna förlorat att auktoritet. I Medien
hade Aliden Abdallah, en afkomling af Alis broder Djafar, förstått att upprätta ett visser-
ligen kortvarligt välde. I Irak regerade som ståthållare en son till Omar II, hvilken
icke erkände Merwän och under fyra månader bekämpade dennes ställföreträdare,
då han infann sig i sin provins, tills en gemensam fara dref dem till försoning.
Den karidjitiska rörelsen hade väl tillbakaträngts men icke kväfts af Haddjädj. Nu
bröt den åter ut i norra Mesopotamien bland Rablastammen, som icke unnade korei-
schiterna kalifatet. De valde sig själfva en kalif och drogo mot de båda framför Kufa käm-
pande Omajjaderna. Ehuru dessa nu gemensamt vände sig mot karidjiterna, voro jje
dock icke vuxna dessa utan blefvo slagna och fingo utrymma Kufa. Omars son
slöt sedermera fred med karidjiternas kalif och fick af honom bekräftelse på sitt
ståthållareskap i Meisän och Fars.
Sedan den karidjitiske kalifen residerat omkr. 20 månader i Kufa, vände han
tillbaka till Mesopotamien och bemäktigade sig staden Mosul. Merwän var fortfa-
rande sysselsatt i Syrien och löpte nu fara att förlora sin säkraste besittning, Meso-
potamien. Han gaf då närmast sin son i uppdrag att tåga mot upprorsmännen. Men
denne nödgades efter en olycklig strid draga sig tillbaka inom Nlsibis’ murar. Emel-
lertid hade Merwän nu fått fria händer och vände sig själf mot karidjiterna. I sep-
tember 746 slog han dem i grund, deras kalif stupade, och äfven dennes efterträdare
dödades i lägret. Men först följande ar bröts deras makt fullständigt, sedan en af
Merwäns fältherrar lyckats åter fråntaga dem Irak.
Efter nära tre års oafbrutna strider kunde Merwän nu draga sig tillbaka till sitt
residens i Carrhae och öfverlemna åt sin ståthållare i Irak att återställa lugnet i
Östern. Den i Medien härskande Aliden förlorade nu sitt rike och blef under flykten
mördad af sina egna anhängare.
I rikets östra del döko nu emellertid Omajjadernas farligaste motståndare upp,
de under svarta fanor kämpande anhängarne af Abbasiderna. Omajjadernas gamle
ståthållare Nasr ibn Sajjär hade redan för länge sedan varnat Merwän for dem, men
denne hade ej varit i tillfälle att tillmötesgå hans enträgna bön om hjälp. Nu då
han tycktes vara vid målet, skulle hans lifsverk på nytt hotas från detta håll.
I Korasan förbundo sig de mot arabernas valde riktade nationalpersiska Sträfvan-
dena med legitimitetsideerna hos de fromma muhammedanerna, i hvilkas ögon Omaj-
jadernas regering alltifrån början icke varit något kalifat utan ett gudlöst, världsligt
konungadöme. Makten inom gudsstaten borde enligt deras mening tillkomma pro-
fetens familj, d. v. s. Alis efterkommande. Men Abbasiderna förstodo att för egna
syften draga nytta af Österns fientliga stämning mot Omajjaderna. Deras stamfader
var profetens och Alis kusin, Abdallah ibn Abbas, som efter Alis död hade slutit fred
med Moäwija. Hans son Ali hade under Abd el-melik kommit till Damaskus men
efter Wallds död öfverflyttat till det vid den syriska pilgrimsstråten belägna Humei-
ma. Där hade han vid hög ålder aflidit ar 736. Redan under hans lifstid hade
hans son Muhammed framträdt med anspråk på imamatet bland schiiterna, och han
hade sedan öfverlåtit dessa till sin son Ibrahim. Sedan länge hade deras utskickade
arbetat för dem i Östern, och Ibrahim sände nu ar 746 till Korasan, där jordmånen var
bäst förberedd, iraniern Abu Muslim. Denne började sin verksamhet hos Kusäa^
stammen och höll där första gången en offentlig fredagsgudstjenst i Abbasidernas
Världshistoria III. 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
