Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Kalifatets förfall. Uppkomsten af mindre dynastier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
Kalifen Mutadids bragder hade han förhärligat i en stor hjältedikt, den äldsta i sitt
slag inom den arabiska poesien. Han var äfven den förste som försökte samman-
fatta i ett större teoretiskt verk alla de iakttagelser rörande den poetiska tekniken,
som filologerna nedlagt i sina otaliga skaldekommentarer. Därjämte bedref han ifrigt
litteraturhistoriska studier och var den förste, som skref en historisk framställning af
den nyare arabiska poesien. Sin uppskattning af lifvets njutningar har han framlagt
i sitt arbete om dryckeslag och dryckesseder. Denne olycklige prins störtades emellertid
åter från tronen samma dag, som han bestigit den, af Muktadirs anhängare och
mördades i en honom tillgifven juvelerares hus, dit han tagit sin tillflykt .(29 december
908). Under den omyndige gossen Muktadir, hvilken ännu på flere ar icke lemnade
haremet, var det naturligtvis lättare för rikets stormän att nå sitt mål att samla sa
stora rikedomar som möjligt.
Hvad beträffar rikets finansiella läge under Muktadir, äro vi väl under-
rättade, då en budget från ar 918-919 ännu finnes i behåll. Ehuru de flesta provinser
hade blifvit sa godt som oberoende af Bagdad, tillförde de dock fortfarande den där-
varande regeringen väldiga summor såsom tribut. De östra provinserna hade under
det abbasidiska väldets första tid betalat i silfver, medan det däremot rådde guld-
myntfot i de från det romerska riket tagna landen, som sedan långt tillbaka egde
gifvande guldgrufvor. Det till Bagdad inströmmande guldet hittade emellertid därifrån
vägen äfven till Östern. Under rikets blomstringstid rådde sålunda äfven här guld-
myntfoten, och Silfret förlorade mer an hälften af sitt ursprungliga varde. Men ju
mera centralregeringens makt aftog, dess större roll började åter den mera blygsamma
silfvermyntfoten att spela. Under Muktadirs regering erkändes kalifen fortfarande
såsom omedelbar landsherre endast i Babylonien, Kusistän, Persien, Mesopotamien.
Syrien och Egypten och såsom länsherre dessutom i Oman, Aserbeidjän och Armenien.
Medan Babylonien i grundskatt, skeppsumgälder, sjötull och torgafgifter inbringade
1,547,734 denarer (hvarje denar motsvarande något öfver 16 silfverdrachmer [== francs]),
de östra provinserna 6,213,283 denarer samt Egypten och Syrien 4,746,492 denarer,
måste kalifen i Aserbeidjän och Armenien nöja sig med en summa af 226,370 denarer
i ett för allt. Härtill kommo ytterligare 1,768,015 denarer, utgörande inkomsterna af
kronogodsen och de fromma stiftelserna. De utgifter, som skulle bestridas medelst
dessa penningar, voro först och främst de båda heliga städernas och pilgrimsvägens
underhåll, vidare omkostnaderna för befästningarne i gränstrakterna och aflöningen
af domarne äfvensom af polischeferna och polisdomarne samt af postmästarne i alla
provinser. De största summorna slukade emellertid kalifens hofhållning och hans
truppers besoldning. Likväl förstodo kaliferna och deras anförvanter sig i regel
mycket väl på att hopsamla ofta alldeles kolossala summor. Då Muktadir tillträdde
regeringen, funnos i hans företrädares kvarlåtenskap 15 millioner denarer, och Mutadid
ensam hade samlat 9 millioner. Trots de ofantliga inkomsterna hände det dock icke
sällan, att budgeten afslöts med ett deficit. Då man ännu icke kunde likasom i en
modern stat täcka bristerna genom lån, sa anskaffade man de erforderliga summorna
i form af penningböter från rika privatpersoner, mest ämbetsmän, som hade haft tillfälle
att göra sig goda inkomster i inbringande ställningar. Detta förfaringssätt hade till
den grad vunnit häfd, att det fanns en särskild statsrättslig term för detsamma. Ar
914 konfiskerade Muktadir en juvelerares förmögenhet uppgående till 4 millioner
denarer. Penningböter på 50-100,000 denarer voro alls icke sällsynta. Sa osäkra
som de kontanta förmögenheterna sålunda voro, var det naturligt, att man sökte
placera sitt kapital i jordegendomar, i synnerhet som grundskatterna voro jämförelsevis
laga. De länderier, som tillhörde de styrande på hvarje ort, voro vanligen antingen
helt och hållet skattefria eller betalade de på sin höjd blott en viss mindre summa
i ett för allt. Ett mycket praktiseradt sätt att på en gång skydda sina gods för
konfiskering och att slippa betala skatt för dem bestod i att man förklarade dem
för en stiftelse for något Gudi behagligt ändamål, t. ex. till förmån for de fattige,
till gränsförsvaret, för de bada heliga städernas underhåll o. s. v. Förvaltningen af
stiftelsen förbehöll man åt sig själf och den äldste af sina arfvingar. I Egypten
utvecklade sig ur dessa stiftelser verkliga familjefideikommiss. Redan Muktadirs moder
hade på detta sätt sökt trygga sig i besittningen af sin jordegendom, dock utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
