Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Kalifatets förfall. Uppkomsten af mindre dynastier - 8. Perser och turkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
druser, hänförda anhängare bland de tappra och frihetsälskande bergsborna. Den
har bibehållit sig ända till våra dagar och vid flere tillfällen på ett afgörande sätt
ingripit i Syriens historia. Häkims slut ar inhöljdt i dunkel, förmodligen icke blott
af religiösa utan äfven af politiska skäl. Troligen har han fallit offer for en samman-
svärjning, som hans nyckfulla regeringssätt framkallat bland hans hofmän. På deras
anstiftan torde han i början af ar 1021 hafva mördats under en ridtur utanför Kairos
portar.
Efter en kort blomstringstid nåddes äfven Fätimidernas valde af samma öde, som
i allmänhet drabbade de muhammedanska staterna, nämligen att åter upplösas i sina
beståndsdelar. Redan kort efter deras öfverflyttning till Egypten gled provinsen Afrika,
där de först hade kommit sig upp, ut ur deras maktsfär. Deras förste ståthållare
Jusuf Bulukkln ibn Seiri gjorde sig ar 972 oberoende. Under hans sonson Badls
grundade dennes farbroder Hämmad en ny dynasti i Algeriet. Medan de afrikanska
muhammedanerna uttömde sina krafter i striderna mellan dessa fientliga fränder,
förlorade de Sicilien till normanderna under Roger och sina besittningar på Corsica
och Sardinien till genuesarne och pisanerna. Normanderna på Sicilien vuxo dock
helt och hållet in i den islamska kultur, som de där förefunnit. Vid Rogers hof
skref ar 1154 araben Idrlsi sin berömda geografi.
8. Perser och turkar.
Under det att rikets centrala delar under de ändlösa striderna om makten, på
hvilka det blir alltmera lönlöst att inga i detalj, mer och mer förlorade i betydelse,
fann islams andliga lif en bättre jordmån i de provinser, som hade förmånen af en
fastare grundad regeringsmakt. Härför funnos betydligt gynnsammare förutsätt-
ningar vid det islamska områdets gränser an i de gamla kulturlandens eftersökta
medelpunkter. Sålunda åtnjöto Transoxanien, Bokära och Samarkand jämförelsevis
ostördt lugn under Samanidernas upplysta regering. Denna dynastis grundare var
en perser, som antagit islam under den förste abbasidiske kalifen. Hans fyra son-
söner belånades af Mamun omkring ar 819 med ståthållarskapen i Samarkand,
Fergäna, Schäsch och Herät. Fergänas ståthållare, Ahmed, lyckades sedermera
vinna erkännande äfven i Samarkand och eröfrade själf Kaschgar. Hans andre
son Ismall eröfrade ar 903 Korasan från Saffariden Amr och vann äfven Tabaristän
genom en seger öfver Aliden Muhammed ibn Said. Hans efterträdare förlorade åter
detta senare land till Bujiderna, och äfven i sitt stamland undanträngdes Samani-
derna sa småningom af den långsamt växande makt, som framträdde i Turke-
stan i och med ilek-känernas nationalturkiska dynasti. Under förra hälften af tionde
århundradet, då Nasr II och Nuh I regerade, voro emellertid de samanidiska lan-
den blomstrande kulturcentra. Transoxaniens rikt bevattnade dalar voro sedan
gammalt tagna i anspråk för åkerbruk och lemnade nu under en klok regerings
tillsyn rikliga skördar. Persernas nationalkänsla, som sa länge undertryckts genom ara-
bernas politiska och religiösa öfvermakt, fick här nytt lif. Visserligen hade ju
perserna ända sedan det abbasidiska väldets början såväl inom statsförvaltningen
som på den andliga odlingens område börjat gå förbi araberna. Men hvad de
uträttat hade dock kommit dessa till godo, då koranens språk icke mer kunde
undanträngas vare sig ur det offentliga lifvet eller ur litteraturen. Här i öster fingo
perserna for första gången åter blicken öppen för sitt modersmåls värde. Visser-
ligen hade den persiska landtadeln aldrig upphört att omsorgsfullt vårda och bevara
i minnet de stolta, fosterländska hjälte- och konungasagorna, och folket torde likaså
ej hafva glömt visans konst. Men att åter göra detta andliga arf fruktbringande var
förbehållet det samanidiska hofvet. Under Nasr II lefde Rudaki, den förste lyriske
diktare på persiska, om hvilken vi hafva närmare kännedom. Ehuru hans språk icke
ar fritt från arabiska ord och hans versmått liksom alla de följande persiska dik-
tarnes äro bildade efter de arabiska, sa skiljer han sig likväl väsentligt från de
arabiska skalderna. Han predikar en gladare lefnadsvishet an de, och trots islams
förbud sjunger han hänfördt om både kärlek, sång och vin. Rudaki ar också ska-
paren af den persiska litteraturens rikaste gren, den episka lärodikten. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
