- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
223

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Islam i Spanien och Nordafrika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ISLAM I SPANIEN OCH NORDAFRIKA. 223
motsats till denna betonade han enhetsbekännelsen, tauhid, hvilket förskaffade hans
anhängare namnet muwahhidun, hvaraf det spanska Almohader, Hvad den praktiska
teologien beträffar, framhöll han traditionens allena berättigande, medan hos Almoraviderna
de rättslärdes juridiska deduktioner hade stått i högt anseende. For att gifva sin kamp
mot de härskande missbruken större eftertryck utgaf han sig för en afkomling af
Aliderna och uppträdde på grund däraf som den väntade mahdi, som skulle fylla
världen med ratt och rättfärdighet. Liksom redan Almoraviderna gjort före honom,
ifrade han mot alla afgifter, som icke voro föreskrifna i traditionen. De förra torde
väl alltså i praktiken icke hafva tagit det sa noga med deras afskaffande. Berbernas
nationalkänsla smickrade han genom att låta böneropet utföras på berbiska.
Sedan han predikat i åtskilliga större städer, däribland äfven Marokko, men
öfverallt utvisats af myndigheterna, begaf han sig till sin stam i Atlas, där han
framgångsrikt verkade for sin lära. Snart kunde han gå anfallsvis till väga mot
regeringen. Ståthållaren af Sus blef slagen, under det alt själfva Marokko ännu ar
1130 kunde värja sig mot honom. Fyra månader senare dog Ibn Tumart, %nen hans
trognaste anhängare Abd el-Mumin ibn Ali fortsatte hans verk som hans kalif.
Denne slog under de närmaste tio åren den ena af Almoravidernas härar efter den
andra. Äfven utåt minskades deras makt alltmer. Ar 1122 hade de i förening
med Seiriden Hasan angripit normanderna på Sicilien. Som hämnd därför bemäk-
tigade sig dessa under året 1148-1149 den seiridiske furstens hufvudstad Mahdlja
och höllo för en tid hela kuststräckan från Sus till Tripolis besatt. I Spanien gjorde
de kristne alltmer hotande framsteg.
Den svage almoravidiske fursten Ali hade dött ar 1143, men äfven hans son
Tascheffn var med all sin oförnekliga energi icke längre i stånd att hindra Almoha-
dernas framfart. Han blef ar 1144 belägrad i Tlemsen och fann följande ar döden
under flykten i trakten af Oran. Hans yngre broder Ali förlorade ar 1147 äfven
Marokko och därmed beseglades Almohadernas seger.
Sedan Almoravidernas herravälde fallit samman, hade genast åter ett antal små-
furstar rest sig i Spanieon. Dessa förmådde naturligtvis icke bjuda de kristne något
motstånd att tala om. Ar 1147 intogo portugiserna Lissabon, och följande ar kunde
redan Alfons VII belägra Cordova. Här mötte honom emellertid Almohaderna, sa
att han måste draga sig tillbaka med oförrättadt ärende. Ar 1149 hade kalifen tuktat
alla de ännu motspänstiga berberstammarne, sa att han med större kraft kunde
uppträda äfven utåt. Han skickade sålunda närmast sin son till Spanien, medan
han själf befriade den nordafrikanska kusten från de siciliska normandernas herra-
välde. Redan rustade han sig efter detta fälttågs lyckliga slutförande för ett tåg till
Spanien, då han träffades af döden ar 1163.
Under hans son Abu Jakub Jusuf (1163-1184) och hans sonson el-Mansur
(1184-1199) stodo Almohaderna på höjden af sin makt. Den förre lyckades åter
lägga större delen af Spanien under sin spira. Han stupade emellertid vid Santarems
belägring i strid med infanten Sancho af Portugal. Först 1195 fick el-Mansur tillfälle
att hämnas sin fader i det berömda slaget vid Alarcos, då en kastiliansk här i grund
nedgjordes. Kalifen kunde likväl icke draga nytta af denna seger, då han kort därpå
på grund af ett uppror måste återvända till Afrika. Under hans efterträdare förföll
Almohadernas makl åter mycket snart. Under den nästföljande kalifen Näsir sköttes
regeringen af en obetydlig visir i förening med hofteologerna. Då denne visir
efter Nåsirs död ar 1224 åter uppsatt en skenkalif på tronen i afsikt att * själf
behålla makten, utbröt ett uppror mot honom och han nödgades gå i landsflykt.
Nu började den almohadiska staten brista i fogarne. I Fes uppstod en ny dynasti,
Meriniderna, i Tlemseii reste sig Sijaniderna och i Tunis Hafsiderna. De sista
afkomlingarne till det almohadiska kalifatets grundare röjdes ur vägen i Allas ar
1275 af en af Merinidernas ståthållare.
I Spanien hade efter Almohadernas aftåg Muhammed ibn Jusuf ibn Hud uppträdt
som islams förkämpe mot de kristne, och han lyckades ännu en gång i sin hand förena
herraväldet öfver de vigtigaste städerna i landet. Men när efter konung Alfons’
af Leon död ar 1230 hans land återförenades med Kastilien, framträngde de kristne
åter med mera energi och slogo Ibn Hud vid Xeres. Däraf begagnade sig Muhammed

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free