Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Islam i Spanien och Nordafrika - 10. Främre Asien under korstågen och Mamlukernas framträdande i Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre städerna, gaf sig äfven Granada efter en längre belägring åt honom den
2 januari 1492. Boabdil afspisades först med en mindre förläning men drog sig
sedan tillbaka till Fes, där han dog. Utan hänsyn till kapitulationsvillkoren blefvo
sedermera Spaniens sista muhammedaner - med undantag af dem, som utvandrade
- genom inkvisitionen tvungna att underkasta sig den allena saliggörande kyrkan.
10. Främre Asien under korstågen och Mamlukernas framträdande i Egypten.
Vi lemnade Österns historia vid den tidpunkt, då Seldjukernas rike efter sultan
Muhammeds död hemföll åt inre upplösning. Redan förut hade i Syrien en ny makt
uppstått, som täflade med de turkiska emirerna och atäbegerna i arbetet på det
forna kalifatets söndersmulande. Det var de kristna korsfararne. Det tillkommer
oss icke här att framställa korstågens betydelse för Europa. I den islamska världens
ögon voro de kristna riddarne endast besvärliga medtäflare till turkarne om herra-
väldet i Syrien. Att de särskildt fattat i sikte att eröfra Jerusalem, som äfven af
muhammedanerna betraktades som en helig plats, gaf åtminstone stundom striden
med dem en anstrykning af religiös fanatism. Då de första korsfararne ar 1097
infunno sig i Syrien, var landet deladt mellan olika seldjukiska emirer, som själfva
lågo i fejd med hvarandra och icke hade något intresse af att hjälpa den först
angripne emiren, Jägy Baisän (enl. andra Sijän) af Antiochia. Jerusalem besattes
emellertid af egypterna, som likväl utan allvarligt motstånd uppgåfvo staden åt fran-
kerna (den 15 juli 1099). Men medan nu efter sultan Muhammeds död de olika
Seldjukprinsarnes förmyndare fingo kämpa hårdt för sin och sina skyddslingars
tillvaro, uppstod i Syrien och Mesopotamien en ny makt, som åtminstone for en tid
åter hos sig samlade islams splittrade krafter till energiska stötar mot de kristne.
Sedan ar 1127 regerade i Mosul, till en början som Seldjukprinsen Masuds atäbeg,
turken Imäd ed-Din Sengi. Då han icke blott var en skicklig härförare och diplomat
utan äfven en utmärkt administratör, lyckades han utsträcka sitt maktområde sa
långt, att det vid hans död ar 1146 omfattade nästan hela Mesopotamien utom norra
delen, där fortfarande Ortokiderna regerade, och en stor del af Syrien. Hans sörjde
sa förträffligt för sina undersåtars bästa, att invånarne’på andra platser själfva kallade
honom till hjälp mot sina förtryckare. Rätt och personlig säkerhet, som sedan länge
varit okända begrepp i dessa trakter, kommo åter till heders. Vid hans regerings-
tillträde hade Mosuls förnämsta moské legat midt på ett vidsträckt ruinfält, vid hans
död var platsen omkring den tätt bebyggd. Hans sista stora bedrift var återvinnandet
af Edessa (1144), hvilken stad sedan 50 ar tillbaka varit i frankernas händer. Då
han stod på höjden af makt och framgång, fick han likväl pröfva på, huru
osäkra hans makts grundvalar voro, i det en sammansvärjning utbröt mot honom,
anstiftad bakom hans rygg af hans föregifne myndling, den seldjukiske prinsen Alp
Arslän, Denna lyckades han visserligen snart undertrycka, men medan han var
sysselsatt med att belägra Okailidernas borg Kalat Djabar vid Eufrat (på- gränsen
mellan Syrien och Mesopotamien) mördades han den 15 september 1146 af sina
egna slafvar.
Hans bada äldsta söner delade mellan sig riket, som i själfva verket endast med
stor svårighet kunde som helhet försvaras mot dess talrika fiender. Den äldste,
Seif ed-Din Gäsi, öfvertog jämte atäbegvärdigheten Mosul och Mesopotamien intill
Käburfloden, den yngste, Nur ed-Din Mahmud, fick däremot Syrien. Den senare hade
ärft sin faders härskardygder i stegradt mått. Medan sedan århundraden tillbaka de
islamska maktegandena nästan undantagslöst betraktat sina riken som stora egendomar,
af hvilka de hade att draga vinst, kände han sig däremot ansvarig inför Allah,
för sina undersåtars väl och ve. Nästan utan behof för sin personliga del, använde han
statens inkomster, som inflöto rikligt mindre på grund af skatternas tyngd an på grund
af hans kloka förvaltning, icke blott för att stärka sin militära position, för hvars
tryggande han nedlade stora summor.i synnerhet på fästningsbyggen, utan äfven
och framför allt till kulturella ändamål, såsom till att uppföra moskéer och der-
vischkloster, härbergen for resande, sjukhus och undervisningsanstalter.
Världshistoria ///. 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
