Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Främre Asien under korstågen och Mamlukernas framträdande i Egypten - 11. Turkar och mongoler. Kalifatets slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
salem och Joppe jämte en smal landsträcka mellan bagge städerna åt korsfararne
under kejsar Fredrik IL Men redan tio ar senare kunde hans son el-Melik es-Sälih
åter fråntaga de kristne den heliga staden.
Liksom de abbasidiska kaliferna hade äfven Ejjubiderna måst fora sina krig helt
och hållet med turkiska trupper. Deras lifvakt bestod af köpta slafvar, »mamluker».
Dock. hade de äfven ofta tagit i sin tjenst hela horder, som togo sin tillflykt till
Främre Asien undan de påträngande mongolerna. Dessa turkiska garden vuxo
snart äfven i Egypten liksom förut i Bagdad sina laglige härskare öfver hufvudet.
Då den siste egyptiske Ejjubiden Turän-Schäh, som vuxit upp i Mesopotamien och
därför icke var mycket bekant med förhållandena i Kairo, försökte i någon mån
strama åt tyglarne, mördades han ar 1250, och en omyndig son till Kämil upphöjdes
på tronen. Regeringen sköttes i hans namn af den turkmeniske emiren Aibek.
Sedan denne lyckligt tillbakaslagit ett angrepp från de syriska Ejjubiderna, aflägsnade
han 1254 Kämils son och antog själf, efter att hafva gift sig med Sälihs änka, sultan-
titeln. Tre ar senare blef han på sin svartsjuka gemåls anstiftan mördad. Hans
omyndige son undanträngdes af sin förmyndare Kutus ar 1259.
Dennes efterträdare Beibars tillkommer den stora förtjensten att hafva från sitt rike
afvändt mongolstormen, som just helt och hållet öfversvämmat och ödelagt Främre Asien.
Sålunda var Egypten det enda land, hvarest den islamska kulturen icke hastigt afbröts
i sin utveckling. Visserligen hafva icke heller Mamlukerna förstått att bevara den
inre friden i landet. Den beständiga osäkerheten i de politiska förhållandena, som
var anledning till att öfver hufvud ingen regent fick en lång regering och att knappast
en enda fick dö en naturlig död, medförde också för alla hofvet och regeringen
närstående kretsar en sådan osäkerhet till lif och egendom, att den endast kan liknas
vid den ständiga dödsfara, hvari den gamla aristokratiens medlemmar sväfvade under
det romerska kejsardömets sämsta dagar. Till och med de duktigaste ämbetsmän
upplefde sällan en mer an treårig verksamhet, och mången kädi blef mer an tio
gånger i sitt lif utnämnd och afsatt igen. Därtill kom det samvetstvång, som utöfvades
af de ortodoxa fukahä (»de lagkloke»), hvilka under åratal förföljde till och med en
sa from och rättrogen man som hanbaliten Ibn Taimija, emedan han icke obetingadt
fogade sig efter deras skolteologi och därjämte ifrade mot åtskilliga utväxter på
folkreligionen, såsom profet- och helgondyrkan. På det litterära området förekom
visserligen alltjämt i Syrien och Egypten en ytterst fruktbar produktion, och det till-
kom månget verk, som ännu i dag icke saknar betydelse, i synnerhet inom historie-
forskningen, men några originella skapelser hade denna litteratur icke mer att upp-
visa. Bland Mamlukernas egna kulturella insatser förtjena endast deras byggnads-
företag, särskildt deras väldiga grafmoskeer i dalen Mukattam vid Kairo, att omnämnas.
11. Turkar och mongoler. Kalifatets slut.
Den östra delen af det forna kalifatet hade emellertid blifvit en lekboll för
turkiska makthafvande, som under ändlösa strider ödelade de fordom blomstrande
kulturlanden. Att i detalj skildra det outsägligt sorgliga skådespelet ar här
omöjligt, blott de viktigaste fakta skola i korthet framhållas. Bland Seldjuksultanen
Melik-schahs arfvingar hade Sandjär sedan ar 1097 ännu en gång för någon tid
lyckats förena Persien och Oxuslanden under sin fredliga spira. I Kovaresmien hade
han måst erkänna den redan af Barkjarok insatte ståthållaren Muhammed, son af
Anuschtegln, hvilken under titeln schack af Kovaresmien uppträdde som själfständig
furste, såsom sin vasall, och likaså i Sedjistän en föregifven afkomling af Saffariderna,
Tädj ed-Din Abu ’1-Fath ibn Tähir. Äfven Transoxaniens inhemska furstar och
Gasnaviderna, hvilka i enlighet med sin ätts gamla traditioner betraktade Indiens
utplundrande som sin lifsuppgift, voro mer eller mindre beroende af Sandjär.
Redan den förste Kovaresmschackens efterträdare Atsys (1128-1156) försökte emellertid
undandraga sig deri seldjukiske sultanens inflytande. Till straff för sin olydnad blef
han afsatt af denne men reste sig på nytt, sa snart Sandjär lemnat landet, och
för att gifva honom sysselsättning längre österut hetsade han den ännu hedniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
