Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Turkar och mongoler. Kalifatets slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
honom ett svårt nederlag och höllo sultanen själf i fångenskap under tre års tid.
Han lyckades slutligen rymma ifrån dem men dog kort därefter ar 1157.
Efter sin seger öfver sultanen hade guserna under mord och plundring infallit i
hans land. Sandjärs arfvinge var hans brorson Mahmud, som emellertid snart undan-
trängdes från tronen af sin förmyndare Muajjad. Denne blandade sig efter II Arsläns
död i hans bägge söners strid om Kovaresmschackens tron och blef besegrad och
dödad ar 1174 af den äldste, Takasch. Efter långvariga strider mellan bröderna,
hvari äfven de i landet kringströfvande guserna deltogo, kunde Takasch, sedan hans
broder dött 1193, bemäktiga sig hela riket. Då han därefter ryckte fram mot väster,
kom han emellertid i konflikt med den abbasidiske kalifen en-Näsir, hvilken först
hade befriat Bagdad från rikshofmästarnes herravälde och därefter från Babylonien
gjorde försöket att åter göra kalifens egen makt gällande i de östra landen. Under
Takaschs regering hade Kovaresmien åtminstone ro för Goriderna, då dessa kastat sig
öfver den indiska återstoden af det gasnavidiska riket. Efter hans död angreps
emellertid hans efterträdare Muhammed II ar 1204 af Goriden Ala ’d-dln II Muham-
med. Men denne blef slagen och hans här under återtåget nästan tillintetgjord
af kara-kitäjerna. Detta återverkade äfven på Goridernas välde i Indien. Bland de
därvarande emirerna utbröto kort därpå strider, under hvilka den förre turkiske
slafven Altmysch slutligen lyckades ännu en gång i sin hand förena hela riket.
I Persien möttes, som redan blifvit nämndt, Kovaresmschackens och den abbasi-
diske kalifen en-Näsirs intressesfärer. Den senare hade genom hvarjehanda intriger
förstått att störta Hamadäns härskare af Pehlewänidernas hus. Den af honom
gynnade nye fursten, den förre slafven Ogulmysch, ställde sig emellertid inom kort
under Kovaresmschackens beskydd och blef till straff härför på en-Näsirs anstiftan
mördad af en assasin. Då beslöt Kovaresmschacken att undanröja själfva grund-
valen för denne besvärlige motståndares makt. Han lät alltså sammankalla en
kyrkoförsamling för att öfverlägga om den frågan, huruvida icke kalifatets andliga
värdighet snarare borde tillkomma Alis ättlingar, hvilkas anhängare, schiiterna,
ju fortfarande voro mycket utbredda i Persien. Man uppställde en Alid från Tirmid,
Ala ’1-Mulk som motkalif, och Kovaresmschacken utrustade redan en här för att intro-
nisera denne i Bagdad. I detta förtviflade läge vände sig en-Näsir med bön om hjälp
till mongolerna, som under tiden dykt upp i Centralasien, och hvilkas förhistoria
skall förtäljas i den afdelning af detta verk, som behandlar detta område.
Mellan mongolfursten Djingis-kän och Kovaresmschacken hade redan länge rådt
ett spändt förhållande, som efter denna tid mycket snart öfvergick till öppen strid till
följd af hvarjehanda gränskonflikter. Muhammeds ståthållare hade låtit gripa och
afrätta som spioner några, efter hvad det uppgifves, oskyldiga mongoliska köpmän,
och en beskickning, som skulle kräfva upprättelse härför, hade schacken behandlat
skymfligt och skickat tillbaka med oförrättadt ärende. Nu lät Djingis-kän en församling
af de mongoliska stammarne besluta ett hämndkrig mot Kovaresmschacken och sände
efter sorgfälliga förberedelser hösten 1219 sina harar mot väster. Redan förut hade
Djingis-käns äldste son Djudji under ett ströftåg vid gränsen sammanstött med en
här under Muhammeds personliga ledning men hade efter en lättvunnen seger åter ilat
tillbaka till stepperna. Trots denna varning försummade Muhammed att i tid draga
till sig alla trupper i sitt vidsträckta rike; han nöjde sig med att förstärka gräns-
fästningarne och inväntade i Samarkand den mongoliska hufvudhärens angrepp.
I fyra kolonner ryckte mongolerna fram, anförda af Djingis-kän och hans söner.
Medan de senare belägrade gränsfästningarne, bröt sig stor-känen själf genast igenom
till Bokära, som efter en kort belägring intogs och under fruktansvärda grymheter
mot invånarne nästan fullständigt lades i aska.
Vid underrättelsen om denna olycka drog sig Kovaresmschacken, som tycktes
hafva förlorat all handlingskraft och redan dessförinnan dragit sig tillbaka till Balk,
undan ända till Naischäpur. Men äfven där kände han sig snart icke längre
säker. Medan Djingis-kän själf besatte Samarkand och de andra större stä-
derna, detacherade han några mindre härafdelningar för att förfölja schacken.
Dessa skulle denne med någon energi lätt hafva kunnat möta med de trupper, som
ännu stodo till hans förfogande, ty hans turkiska soldater försvarade sig i de olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
