- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
236

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Det osmanska rikets uppkomst och dess utvidgning intill Suleimān I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grannarnes bekostnad. Hans år 1258 födde äldste son Osmān kunde redan år 1288
flytta sitt residens från Sögud till Melangenum, som han eröfrat och gifvit det nya
namnet Karadja-hisār.

Därifrån utvidgade han sitt genom inflyttning af andra turkiska stammar
kontinuerligt tillväxande folks område ända till Propontis och Svarta hafvet.
Byzantinernas odisciplinerade legoknektar gjorde endast svagt motstånd mot hans skaror.
År 1300 kunde han redan öfverlemna Karadja-hisār som förläning åt sin son Urkān,
och följande år föll Nicomedia i hans händer. Ännu större rörelsefrihet fick han,
då hans länsherre Alā ’d-dīn i Ikonium år 1307 blef slagen och dödad af Gasān, de
persiska mongolernas kān, medan han själf skyddades från samma fara genom sin
handlingskraftige son.

År 1326 krönte Urkān, medan hans fader låg på dödsbädden i Sögud, sina förfäders
verk med Brussas eröfring. I den omedelbart till moské omdanade slottskyrkan lät
han sedan bisätta faderns lik, och därigenom blef Brussa osmanernas heliga stad.
Här, i rikets nya hufvudstad, reste sig snart lysande byggnadsverk, i hvilka
byzantinska och iraniska konsttraditioner korsades likasom i de seldjūkiska byggmästarnes
verk. År 1325 föll äfven Nicomedia i Urkāns händer, och nu bevisade han som
rättrogen muhammedan, huru högt han värderade vetenskapen, hvars omvårdnad ju
alltid utgjort de muhammedanska härskarnes största berömmelse, i det han där
skapade den första osmanska läroanstalten (medrese), hvars ledning han öfverlemnade
åt den i Egypten utbildade lärde Dā’ūd el-Kaisari.

Nu gjorde sig också redan behofvet af en stramare organisation af riket gällande.
Den osmanska statsförfattningens grundval var länsrätten. Liksom emirerna
själfva — så kallades de osmanska härskarne ända till år 1473 — för sin
territorialhöghet åberopade sultanens af Ikonium förläning, så belönade de i sin tur tappra
och bepröfvade stamförvanter med gods inom det eröfrade området mot förpliktelse
att ställa ryttare till uppbådet. Detta förläningarnes militära ändamål kom till
uttryck däri, att de sammanfattades i sandjāker, d. v. s. fänikor. Till en början
funnos två sådana: Sultan-oeni, omfattande osmanernas stamland i sydöst, och
Kodja-ili, kustlandet i nordväst, uppkalladt efter dess eröfrare och förste bej Agdje
Kodja. Efter Brussas eröfring gjordes detta till hufvudstaden i ett nytt sandjāk, som
kronprinsen Murād fick på sin lott och som efter honom benämndes Kodāwend-kiār
(»herrelandet»).

Rikets lagstiftning skulle teoretiskt hvila endast på den gudomliga rätten, sådan
den var fastställd i koranen och i den af profeten muntligt framställda sunna. Då
emellertid dessa bada rättskällor ej längre voro tillräckliga för att afgöra alla frågor
i det nu mycket mera invecklade och på helt andra sociala grundvalar hvilande
samhället, så måste man besluta sig för att acceptera nya, rent världsliga
bestämmelser vid sidan af den gudomliga rätten. Ty denna var redan vid denna tid alltför
stelnad för att man skulle vågat försöket att anpassa den till de nya förhållandena,
såsom juristerna under islams första århundraden ännu hade kunnat göra. Sålunda
uppstod vid sidan af scher-i-scherīf (den heliga lagen kānun (kanon), hvars
föränderlighet från första stund var erkänd och som därför också mer än en gång förbättrades
af de senare sultanerna.

De första stadgarne af rent världslig natur anses härröra från en broder till sultan
Urkān, vid namn Alā ’d-dīn, som i sin ungdom dragit sig undan världen men
sedermera återvändt till hofvet för att ställa sina juridiska kunskaper i statens tjenst.
Han betraktas därför också som rikets förste visir. Hans sträfvanden omfattade
hufvudsakligen tre områden: myntväsendet, klädedräkten och härens organisation.

Rättigheten att sätta sitt namn på mynten gällde sedan länge inom islam
jämte namnets nämnande i fredagsbönen såsom suveränitetens kännemärke. I
egenskap af sultanernas af Ikonium vasaller hade de osmanska emirerna säkerligen länge
måst låta deras mynt cirkulera äfven inom sitt område, ehuru visserligen deras
historiografer bemöda sig att tillskrifva dem utöfningen af mynträtten så tidigt som
möjligt. Uppgiften, att Alā ’d-dīn först år 1328 lät prägla guld och silfver i Urkāns
namn, torde i själfva verket vara den enda trovärdiga.

Att till det osmanska statslifvets äldsta grundvalar äfven hörde en förordning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:20 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free