- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
237

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Det osmanska rikets uppkomst och dess utvidgning intill Suleimān I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rörande klädedräkten, måste förefalla en modern europee besynnerligt. På äldre
kulturstadier är emellertid beklädnaden icke blott en visserligen nödvändig, dock endast
rent yttre och på sin höjd af bärarens personliga smak beroende bisak utan ett
väsentligt attribut till hans personlighet, såsom ännu i dag den militära uniformen.
Klädedräkten åtskiljer icke blott stånden utan äfven nationaliteterna, och då deras
rättigheter i den islamska staten äro hvarandra, mycket olika, kunde lagsstiftaren icke
undgå att äfven sörja för att de till sitt yttre lätt skulle kunna igenkännas och
särskiljas. Liksom än i dag »fesen» skiljer en osmānly från en europee, så gällde äfven
förr i tiden hufvudbonaden som det egentligen karakteristiska klädesplagget. För
den höga, kägelformiga filthatt, som man allmänt bar vid denna tid (liksom än i
dag i några trakter af Persien), bestämde nu Alā ’d-dīn den hvita färgen som tecken
på att bäraren tillhörde hären eller hofvet. Sultanen själf och vid högtidliga
tillfällen äfven bejerna
omlindade
ytterligare denna filthatt
med turbanen, som
först senare kom i
allmänt bruk.

illustration placeholder
Porträtt af sultan Murād I.

Målning i ärkehertig Ferdinands af Tyrolen samling.


Vid
krigsväsendets ordnande
biträddes sultanen och
hans broder såsom
teknisk rådgifvare af
militärdomaren i
Biledjik, Kara
Kalīl-Tjendereli. Redan på
sitt hemlands
stepper utmärkte sig
turkarne såsom
skickliga och våghalsiga
ryttare, men de
saknade allt sinne för
taktisk indelning.
Äfven om de på fria
fältet voro
öfverlägsna de urartade
byzantinska
legoknektarne, så fordrade
dock fästningskriget
andra militära
egenskaper.
Nödvändigast visade det sig
vara att upprätta ett
infanteri. Först
försökte man bilda ett
sådant af turkarne
själfva. De till
infanteritjenst utsedda
innehafvarne af
militära förläningar gaf
man, så länge ett
fälttåg varade, en
daglig lön af en ākdje
(en fjärdedels
dirhem) och indelade
dem efter byzantinsk
förebild i hopar om
tio, hundra och
tusen man. Men denna
inrättning visade sig
icke vara
tillfredsställande. Då de
voro ovana vid denna
tjenst, fordrade de
dess större
ersättning, och deras
anspråk blefvo snart
så omåttliga, att
Urkān redan efter en
kort tid måste
besluta sig för att åter
upplösa denna kår.

På Tjenderelis inrådan sökte han ersättning för dem bland de kristne, som sedan
gammalt voro vana vid infanteritjenst. Men då enligt en af den islamska
statsrättens viktigaste grundlagar endast muhammedaner fingo göra krigstjenst, måste
de för den nya truppen utvalda kristne tvångsvis omvändas till islam. Man började
med ett tusental kristna gossar, som med våld rycktes från sina hem och tvungos
att förneka sin tro men som ersättning därför utlofvades en lysande bana och fästes
vid sultanens person. Liksom de för kamp mot de otrogne inrättade kristna
riddarordnarne, så fick äfven denna »nya trupp» (jeni-tjeri, hvaraf janitscharer) en till
hälften andlig organisation. Mindre Asien hade af gammalt varit en särskildt
fruktbar jordmån för allahanda religiösa brödraskap. Dessas medlemmar lefde ett
mystisk-asketiskt lif men egnade sig äfven åt social välgörenhet, särskildt åt att
draga försorg om resande främlingar, och biträddes af talrika lekmannabröder.
Sålunda anslöto sig janitscharerna till Bektāschi-orden, hvars föregifne stiftare legenden
därför låter gifva den nygrundade kåren sin välsignelse.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free