Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Det osmanska rikets uppkomst och dess utvidgning intill Suleimān I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 G. BROCKELMANN, ISLAM FBÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
Äfven rytteriet erhöll redan under Urkän en fastare organisation. Som dess
stomme skapade han en besoldad elittrupp, de »fyra skvadronerna» (böliikiät erbea)
till en början bestående af blott 2,400, senare af 16,000 man, åt hvilkas skydd det
stora riksbaneret, sedan Selim I profetens fana, var anförtrodt. Vid sidan däraf
bibehölls likväl länsrytteriet, de »skattefrie» (musallamun), som stodo under befäl af
sandjäk-bejerna.
Med dessa nyorganiserade trupper framträngde Urkän alltmera energiskt mot
kusterna, och snart sökte de största och viktigaste handelsstäderna trygga sin handel
genom formlig underkastelse under hans välde. Hans första angrepp på själfva
Konstantinopel, som han företog ar 1337, till straff för att kejsaren ingått ett försvars-
förbund mot honom med Seldjukerna, slutade visserligen med ett nederlag. Men
20 ar senare lyckades osmanerna redan satta sig fast i Gallipoli på Chersonesus.
Urkäns andre son Murad, som ar 1358 följde honom på tronen, riktade genast
hela sin kraft mot Balkanhalfön, där vid denna tid talrika småfurstar sletos om
makten under oupphörliga strider. Sa småningom föllo (Je alla offer för osmanerna,
hvilka utan att vackla fullföljde stora politiska mal. Ar 1363 förlorande bulgarerna
Filippopel, och 1365 intogs Adrianopel, som nu ända till Konstantinopels fall blef
de osmanska emirernas residens. Vid denna tid trädde äfven redan den första ro-
manska staten i förbindelse med osmanerna. Med påfven Urban Vis uttryckliga
bifall slöt nämligen republiken Ragusa ett handelsfördrag med dem, hvarigenom den
mot en årlig afgift af 500 dukater köpte sig rätt till fri samfärdsel inom deras
stater.
Den mellan Balkan-slaverna rådande oenigheten underlättade betydligt deras under-
kufvande for osmanerna. Endast serberna under Nemanjiden Vukasjin försökte ar
1371, medan Murad vistades i Asien, att genom ett plötsligt angrepp afvärja den
hotande faran, men Häddji Ilbeki tillfogade dem ett blodigt nederlag vid Tjirmen
vid Maritza, hvarefter de förlorade sina besittningar i Macedonien. Deras mod vak-
nade emellertid på nytt till lif, tack vare de svårigheter Murad efter någon tid fick att
kämpa med i Mindre Asien. Sultanen af Karamän hade redan omedelbart efter
hans regeringstillträde öfverfallit honom med krig och hade den gången straffats
med Angöras förlust. Ehuru Murad genom att skänka honom sin dotter till gemål
sökte vinna honom för sina intressen, begagnade han sig dock af tillfället, då Säudji,
en yngre son till Murad, som var faderns ståthållare i Europa, gjorde uppror mot
sin fader i förbund med en byzantinsk prins och angrep hans under mellantiden ytter-
ligare utvidgade asiatiska besittningar. Han blef emellertid ar 1386 slagen vid Konia.
Då nu Murad var sysselsatt i Asien, reste sig slaverna i Europa, sa att han slutligen
såg sig tvungen att rusta sig till ett afgörande slag. I juni 1389 tågade han mot
serberna, som understöddes af bosniska, magyariska, bulgariska och albanska hjälp-
trupper, på Trastfältet vid Lab. Striden var länge oafgjord, de kristne åsamkade
osmanerna väldiga förluster, och Murad själf stupade i striden. Men hans son
Bajasid, som kommenderade vänstra flygeln, återställde ordningen i de sinas redan
vacklande slaglinier och förde dem, sedan serbernas kraft förlamats efter deras
furste Lazars fall, slutligen till seger.
Den nye emiren gick ännu mer an sina förfäder helt och hållet upp i det mili-
tära, och hans grannar fingo snart känning af hans tunga hand. Ar 1390 förlorade
byzantinerna sin sista besittning i Mindre Asien, staden Filadelfia, vid hvars
underkufvande den unge kejsar Manuel själf nödgades följa sultanens uppbåd mot
sina trogna undersåtar. Tre ar senare underkuvades definitivt äfven bulgarerna*
hvilkas försvar efter deras furste Sjisjmans fall hade ledts af patriarken Euthymius
i hufvudstaden Tirnovo.
Dessa framgångar började emellertid redan väcka oro i Västerlandet. Påfven
Bonifacius IX lat i Frankrike, Alplanden och Sydtyskland predika korståg mot de
otrogne, och de skenbart for länge sedan glömda korstågstankarne kommo åter en
stark västeuropeisk riddarhär att på våren 1396 samlas i Buda omkring konung
Sigismund af Ungern. Men dessa troskämpars entusiasm kunde ej uppväga deras
brist på disciplin. Alla Sigismunds bemödanden att tillämpa en verklig taktik voro
fruktlösa, hvarför Bajasid lätt nog kunde tillfogo korshären ett svårt nederlag den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
